Companion 2025

Regissören Drew Hancock har troligen sett allt från tv-serierna ”Dollhouse” och ”Westworld” till den underfundiga ”Lars and the Real Girl”, klassikern ”The Stepford Wives” och den kritikerhyllade ”Ex Machina” – eller så har han aldrig sett något om kvinnliga sexdockor i hela sitt liv. Om det är det förstnämnda undrar jag vad han hoppades kunna bidra med till genren, om det är det sistnämnda förklarar det varför ”Companion” känns som en tjuvkoppling dem emellan.

 

”Companion” utspelar sig i en exklusiv, arkitektritad stuga ute i vildmarken där ägaren, den ryske miljonären Sergey (Rupert Friend), en morgon hittas mördad. På besök där över helgen är Josh (Jack Quaid) och hans flickvän Iris (Sophie Thatcher), vännen Kat (Megan Suri) och paret Eli (Harvey Guillén) och Patrick (Lukas Gage). Stämningen är redan före mordet stel, särskilt för Iris (en perfekt 20-plus-kvinna i kokett 60-talsstil) som tycks osedvanligt obekväm. Josh hävdar att det bara är att ”le och se glad ut” – en fras som alltför många kvinnor har bemötts med genom årtionden som svar på känslomässig nedstämdhet, men som Iris inte reagerar nämnvärt på. Förklaringen visar sig vara därför att hon är en sexrobot, eller förlåt, en ”kompanjon”. Och de händelser som utspelar sig efter avslöjandet och mordet är berättelsen om en robots självständighetsresa kantad av övervåld och tragedi.

 

Ändå är det en mörk komedi som ”Companion” utger sig för att vara, och vid några få tillfällen är den lite lustig, som när Iris lyckas höja sin intelligenskvot på egen hand och gör slut med Josh (till dennes stora förvåning) med standardfraser som ”det är inte du, det är jag”. Dilemmat är likväl att den inte är SÅ rolig. Och att det inte går att se den utan att skriva in den bland andra filmer på samma tema och känna att allt har sagts förut.

 

Hade jag inte bokstavligen blivit dumpad för en tjej som gillar att vika strumpor skulle jag kanske ha skrattat mer åt sexrobotens hemmafru-mode (i dess dubbla betydelse) eller hur våldet långsamt eskalerar under berättelsens gång. Men i dagens dejtingklimat skulle jag inte bli förvånad om jag snart ersattes av en ”Iris”. Av exakt samma anledning som Josh i filmen har köpt en sexrobot – för att ”spelet” är riggat (och då inte till hans favör) och att han förtjänar mer. Och med "mer" menar han en lydig lekkamrat vars intelligensnivå och ögonfärg enkelt kan justeras med en slide på hans iPad. Föga förvånande har Josh satt Iris IQ-nivå på 40 % – för vem skulle vilja att deras sexrobot var smartare än de själva? (Jo, någon som är intresserad av att utvecklas – där har du en story!) Men Josh är mer intresserad av att utnyttja Iris för att råna en rik ryss.

 

”Companion” visar därmed bara på samma problematik som flera av dessa filmer försöker belysa – hur långt ifrån varandra män och kvinnor befinner sig och hur långt människan är beredd att gå i jakten på lycka/kärlek. Men manuset är inte smart eller originellt nog, dialogen är inte särskilt underfundig och logiken kastades åt sidan för att kunna zooma in på Iris perfekta eyeliner.

 

Den andra frågan som filmer i denna genre brukar lyfta är var gränsen går mellan mänskligt liv och artificiell intelligens. Också här brister ”Companion”, då den försöker antyda att robotar, genom fabricerade minnen, skulle kunna utveckla känslor för en människa. Jag hade kunnat köpa denna teori om robotarna tycktes bygga på bioteknik, men deras inre påminner snarare om förvuxna Barbiedockor med ett innanmäte av löst sammanskruvade Meccano-delar. Filmen försöker möjligen antyda att människan också bara är en maskin – en diskussion som har pågått i århundraden. Och inte heller den är lika intressant idag som frågan: VILL människan bli en maskin? Robotgenren behöver något nytt, men det är inte ”Companion”.

 

Inget ont att säga om Sophie Thatcher, som spelar den undergivna roboten förvånansvärt trovärdigt, eller soundtracket, som ramas in av albumet ”Book of Love” på ett charmigt och övertydligt sätt – men ”Companion” förblir en dussinfilm. Och det finns mycket mer och bättre att se på temat.