Joker: Folie à Deux 2024

”Joker: Folie à Deux” gestaltar de fantasilekar som bara en omedelbar, knäförgörande förälskelse kan inspirera till. Tillsammans skapar Jokern (Joaquin Phoenix) och Harley Quinn (Lady Gaga) en underbart laglös och klassiskt romantisk värld som är både skev och normativ samtidigt. De blir galna av kärlek. Därför att utan de eggande utopierna finns ingen gemensam framtid. Något Harley Quinn är högst medveten om, som redan vid första mötet ljuger för att väcka Jokerns intresse. I ett försök att försköna eller skapa bilden av sig själv.

 

Jokern, eller Arthur Fleck, är sedan två år tillbaka intagen på Arkham State Hospital i väntan på rättegång. Under sin vistelse där träffa han medfången Lee Quinzel ( a.k.a. Harley Quinn) och förälskar sig omedelbart.

 

Under sin tid i kriminalvårdens händer har Arthur Fleck levt under konstant hot om plötsligt våld och mobbats av fångvaktarna. Detta tills hans hjärta åter öppnar upp sig efter mötet med Lee och musiken träder tillbaka in i hans liv. Denna gång bokstavligen då ”Joker: Folie à Deux” är en musikal. Och det är inte utan symboliskt syfte som ett av de första musikalnumren är ”When the Saints Go Marching In”. En apokalyptisk spirituals som talar om den yttersta domedagen.

 

Musikalnumren utgörs främst av covers, men också av ett par originalsånger med element av kompositören Hildur Guðnadóttirs musik, som också står bakom soundtracket. Inslagen är otroligt välplacerade och varje låt precist klippt för att texten ska förstärka scenens känslomässiga nerv. Särskilt tänkvärt blir det eftersom inslagen både förhöjer stämningen och samtidigt försöker belysa problematiken med att det är så. För vad gör musiken och dansen annat än att bidra till den gemensamma fantasin?

 

”Joker: Folie à Deux” kan nästan ses som en antimusikal eftersom den försöker föra realismen fram i ljuset. Ett högst intrikat och smart knep som bidrar till filmens komplexa, men också mycket intressanta berättarstil.

 

En av de starkaste scenerna som belyser detta är då Harley Quinn dansar uppför trapporna in till rättssalen. Det är få saker som förstärker den där skeva känslan som att dansa som om man är i ett musikalnummer när ingen annan gör det. Och Joaquin Phoenix och Lady Gaga dansar verkligen till sin egen rytm i denna långsamma, oväntade och brutalt råa skildring av livets skuggsida.

 

Båda skådespelarna är självklara i sångnumren och ingen kan gestalta en traumatiserad clown liksom Phoenix, där minsta lilla rörelse är en förlängning av det tumult Arthur/Jokern ständigt handskas med på insidan. Likaså Gaga är perfekt i rollen som den tillsynes obrydda, men likaså romantiskt lagda Lee/Harley Quinn. Tillsammans skapar de en underbart härlig skevhet som är direkt obekväm att ta del av.

 

Vårt skugg-jag tar också plats i filmens första sekvens som är tecknad i traditionell ”Looney Tunes”-stil där Jokern slåss mot sin skugga. Det tecknade är en röd tråd som löper genom berättelsen, liksom sökandet efter vad som är verkligt i en värld som enkom tycks utspela sig på diverse scener: i teve-husens och rättssalen.

 

Varken musikal- eller superhjältenördar lär känna sig säkra i ”Joker: Folie à Deux”. Det är ingen enkel film att smälta, och det är först en stund efteråt då handlingen sjunkit in som frågeställningarna skiner igenom.

 

Där kanske den starkaste är vem vi vill att andra ska se, och om det verkligen är vi som avgör det eller publiken, juryn, våra medmänniskor? Den som fascinerar, eller den som är på riktigt. Clownen, eller psykopaten? För ”these cameras, who do you think they see?”