Kan en vibrator bli svaret på livets alla problem? Kanske inte, men nog fan blir det roligare med än utan. Inte för att jag talar av egen erfarenhet – men det är iallafall budskapet i dramakomedin med decenniets skönaste titel, ”Året jag slutade prestera och började onanera”.
Det handlar om livspusslet och kraven som ställs på en samtida storstadsvuxen, något som många av oss kan känna igen sig i. Man ska hinna med barn, karriär och gulligull med partnern utan att bli galen. Men för Hanna, snart 40, kraschar allting under den ständiga pressen att alltid räcka till och vara till lags. Plötsligt står hon utan jobb, utan pengar, hemlös och dumpad av både sin sambo och sin bästa vän.
Hanna är på botten när en ny bekantskap kommer in som en frisk fläkt i hennes tillvaro. Liv en ung fri själ med rådet om att se efter sig själv först och främst. Ta lyckan i egna händer, eller som hon formulerar det: ”släpp fittan fri!”
Utöver en härligt sexpositiv uppmaning till (den kvinnliga) publiken om att onanera mera, finns här en bred och charmig romantisk komedi som följer en rätt klassisk mall.
Den stora frågan är dock kanske inte om Hanna ska gå tillbaka till sitt ex Morten, nappa på den nye killen Adam som tar med henne på spännande dejter, eller njuta av singellivet med engångsligg och spännande dejter – utan hur man hittar ett sätt att ge sig själv kärlek och uppmärksamhet mitt i vardagshetsen.
Inte mycket här känns direkt nyskapande. Men det är en feelgood-film man blir glad av. Främst tack vare Katia Winter som känns som klippt och skuren för romcom-genren. Hollywoodsvenskan har börjat synas allt mer på hemmaplan, och i början av 2022 dök hon upp i en snarlik roll i dramakomedin ”Ur spår”. Här spelar hon än en gång en vilsen donna som försöker styra upp lite ordning i sin kaotiska tillvaro. Då var lösningen att ställa upp i Vasaloppet – nu handlar det om något avsevärt enklare och trevligare.
Winter balanserar äkta känslor med tokiga situationer utan att det någonsin blir cringe. Hennes Hanna är en karaktär man hejar på i med- och motvind, även när hon på ett sånt där filmiskt vis dansar runt på gatan till skön musik i lurarna – för att senare snubbla runt i lånade skyhöga klackar i en scen som ger walk of shame en helt ny definition.
Bland roliga biroller utmärker sig filmdebutanten Vera Carlbom som nyfunna kompisen Liv och Bahar Pars (också delaktig i filmidén) som Leila, gammal klasskamrat. Hannes Fohlin och Jesper Zuschlag har de lite mer sansade rollerna som männen i Hannas liv.
Ett roligt manus – men det har sina brister. Jag förstår inte helt varför kompisen Carolin (Nour el Refai) väljer att ta avstånd från sin bästa vän, eller varför hon kryper tillbaks och ber om ursäkt just när det passar storyn. Vissa scener har något awkward klippning, och halvvägs genom filmen börjar tempot att svaja. Ett tag känns det som att förspelet har tappat sin tjusning och vi kommer liksom inte vidare till nästa nivå.
Det räddas dock upp av en raktigenom skön vibe. Att regissören Erika Wasserman är debutant märks aldrig, jag skulle säga att det här är någon som vet hur man gör en härlig och publikfriande komedi.