Drive My Car 2021

Om det hade funnits en kategori på Oscarsgalan för “bästa filmbil” så hade vi haft en självklar vinnare i mars. Det eleganta titelåket i Ryusuke Hamaguchis enastående “Drive my car” (baserad på Haruki Murakamis novell), en illröd och ständigt välpolerad Saab 900 Turbo, smeker vägarna genom japanska metropoler och landsbygdsmiljöer och av skäl som är omöjliga att kvantifiera känns det som ett mirakel.

 

I bilens baksäte sitter Yūsuke Kafuku (Hidetoshi Nishijima, som utstrålar gamla skolans filmstjärnepondus), en medelålders skådespelare och dramatiker som är i full färd med att sätta upp Anton Chekhovs “Onkel Vanja” i Hiroshima, och i förarsätet sitter hans nya chaufför, unga Misaki (Tōko Miura). Medan hon har ögonen på vägen stirrar Yūsuke ut genom fönstret och lyssnar på Chekhovs repliker om och om igen med kompulsivt fokus. Båda karaktärerna bär på frätande trauman som till en början bildar en orubblig stenmur, fastkilad mellan sätena. Tack vare de terapeutiska bilfärderna till och från pjäsens repetitioner och provspelningar börjar de sakta men säkert närma sig varandra, ett trevande ord i taget. När de släpper fram sitt innersta målas två lika mångbottnade som mörka livsöden upp.

 

Filmens nära tre timmar långa speltid består nästan uteslutande av långa och upplysande konversationer, vars effekt på både karaktärerna och publiken är överväldigande. Likt Murakami gräver Hamaguchi i tunga ämnen som otrohet, sorg, förlust, identitetskriser och känslomässig avtrubbning och de susar genom bioduken med stadigt tilltagande potens. Det kännas betungande stundtals, men under ytan präglas hela berättelsen av det goda samtalets helande kraft och en romantisk känsla av acceptans, öppenhjärtlig förlåtelse och samhörighet. Den passionerade nyfikenheten för varje människas inre liv och storheten i varje livsresa smittar av sig. Både Nishijima och Miura, men även exempelvis Park Yoo-rim (som stjäl showen i rollen som döv skådespelerska), förvaltar den komplexiteten på oklanderligt vis i sina återhållsamma men nyanserade prestationer.

 

Likt den röda skönheten på fyra hjul så besitter hela filmen en mystik och magi som gör att det känns som en hopplöst binär otjänst (kanske rentav en omöjlighet) att försöka sätta ord på vad det är som gör den så extraordinär. Hittas förklaringen kanske i den oemotståndliga kärleken för språk (Yūsukes pjäser är flerspråkiga, med repliker på allt från japanska och koreanska till teckenspråk) och kreativ katarsis? Eller kanske i den sublima sammansmältningen av Chekhovs, Murakamis och Hamaguchis sensibiliteter? Eller i skildringen av skönheten och friheten i något så enkelt som att köra bil? Den verkliga storheten, den som är mer svårdefinierad, finns i beröringspunkterna mellan alla dessa aspekter, i atmosfären och abstraktionerna.

 

Oavsett så är “Drive my car” en upplevelse som är så pass uppslukande och gripande att tre timmar sällan har känts smidigare. Det är en meditativ, omsorgsfull och väldigt lång historia om trasiga människor men den rör sig som en väloljad maskin och har inte ett enda överflödigt ögonblick. Den som är redo att kapitulera och tålmodigt lämna över sig själv i Hamaguchis händer har en gudalik upplevelse att se fram emot, med emotionella svallvågor som når in i varenda vrå.