Godzilla II: King of the Monsters 2019
Synopsis
I det nya kapitlet i MonsterVerse följer vi den hemliga krypto-zoologiska organisationen Monarch, som möter en uppsättning av gudalika monster. Den mäktiga Godzilla kolliderar med Mothra, Rodan och hans ultimata nemesis King Ghidorah. När dessa uråldriga superfauna vaknar till liv och slåss om herraväldet, riskeras mänsklighetens existens.
Info
Originaltitel
Godzilla: King of the Monsters
Biopremiär
29 maj 2019
DVD-premiär
14 oktober 2019
Digitalpremiär
30 september 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Åldersgräns
11 år
Längd
Årets monsterfest är här
Det är inte bara Godzillas omdesignade fötter och ryggplattor som är nya i uppföljaren till 2014 års kassasuccé. Konceptet som en gång kändes nytt och fräscht har bytts ut mot lättsmält popcornaction som dock är rejält snygg.
I över sextio år har jätteödlan Godzilla skrämt, underhållit och inte minst räddat mänskligheten. Nu senast från de så kallade Mutos, ett par gigantiska kackerlackor som efter tusentals sexlösa år i underjorden vaknat till liv med syfte att föröka sig. Och inte hjälpte det att de enbart var två utan de lyckades likväl trasha några av världens metropoler under sin parningsakt. Som ett bekämpningsmedel från ovan eller rättare sagt underifrån så kom så Godzilla tillbaka för att återställa balansen. Hur många dödsoffer som krävdes när skyskrapa efter skyskrapa sprängdes i action som enbart ett barns fantasi, om än ett vuxet sådant, hade kunnat sätta gränser för går enbart att spekulera i. Vi kan åtminstone konstatera att det nog var ett effektivare sätt att bekämpa klimathotet än en SAS-strejk.
Med det sagt så var en del av den främsta kritiken att "Godzilla" (2014) fokuserade alldeles för mycket på karaktärsutveckling och desto mindre på action. För tittar man på många tidigare Godzillafilmer kan man förstå varför. Även om flera av de japanska föregångarna kallas kultklassiker är det ytterst daterade filmer där vissa åldrats värdigare än andra... ja, jag tänker så klart på det amerikanska försöket från 1998. När så den andra uppföljaren i denna reboot-saga intar världens biografer tycks filmskaparna definitivt ha lyssnat på fanskaran och resultatet tycks ha gett många filmisk ståfräs. Spekulationerna var snabbt igång om vem Godzilla skulle få möta på slagfältet och inte minst om filmen skulle hålla måttet.
Världen lever i skräck för Godzillas återkomst och när så några ekoterrorister kidnappar doktor Emma Russell (Vera Farmiga) och hennes dotter (Millie Bobby Brown) tar det hus i helvete. En grupp experter ger sig ut inte bara för att rädda dem två utan i förlängningen också världen. Sakta men säkert upptäcker man dock till sin stora skräck att det finns en annan kung än Godzilla på täppan när hans ärkefiende Ghidora plötsligt väcks till liv. Problemet är att de inte är de enda. Kriget är i full gång.
Och det är väl som alltid en smaksak. När kreatörerna med regissören och tillika fanboyen Michael Dougherty i spetsen, tycks ha lyssnat på kritiken så har det skett på bekostnad av det som var föregångarens styrka, och då pratar jag inte om Godzilla elefantfötter. Det som i kollegan Gareth Edwards händer blev en fräsch kombination av hudnära skådespeleri, snyggt stiliserade sekvenser och framför allt ypperlig musiksättning (exempelvis fallskärmsscenen till tonerna av Gyorgys ”Requiem” rivaliserar några av de mest ikoniska filmklippen genom tiderna) blir här rangliga små dialogbroar mellan det som verkligen dominerar – action.
Med det sagt så var en del av den främsta kritiken att "Godzilla" (2014) fokuserade alldeles för mycket på karaktärsutveckling och desto mindre på action. För tittar man på många tidigare Godzillafilmer kan man förstå varför. Även om flera av de japanska föregångarna kallas kultklassiker är det ytterst daterade filmer där vissa åldrats värdigare än andra... ja, jag tänker så klart på det amerikanska försöket från 1998. När så den andra uppföljaren i denna reboot-saga intar världens biografer tycks filmskaparna definitivt ha lyssnat på fanskaran och resultatet tycks ha gett många filmisk ståfräs. Spekulationerna var snabbt igång om vem Godzilla skulle få möta på slagfältet och inte minst om filmen skulle hålla måttet.
Världen lever i skräck för Godzillas återkomst och när så några ekoterrorister kidnappar doktor Emma Russell (Vera Farmiga) och hennes dotter (Millie Bobby Brown) tar det hus i helvete. En grupp experter ger sig ut inte bara för att rädda dem två utan i förlängningen också världen. Sakta men säkert upptäcker man dock till sin stora skräck att det finns en annan kung än Godzilla på täppan när hans ärkefiende Ghidora plötsligt väcks till liv. Problemet är att de inte är de enda. Kriget är i full gång.
Och det är väl som alltid en smaksak. När kreatörerna med regissören och tillika fanboyen Michael Dougherty i spetsen, tycks ha lyssnat på kritiken så har det skett på bekostnad av det som var föregångarens styrka, och då pratar jag inte om Godzilla elefantfötter. Det som i kollegan Gareth Edwards händer blev en fräsch kombination av hudnära skådespeleri, snyggt stiliserade sekvenser och framför allt ypperlig musiksättning (exempelvis fallskärmsscenen till tonerna av Gyorgys ”Requiem” rivaliserar några av de mest ikoniska filmklippen genom tiderna) blir här rangliga små dialogbroar mellan det som verkligen dominerar – action.
För medan våra giganter får sin beskära del av skärmtid, till rysningarna från oss effektsökare, så lämnas karaktärsutvecklingen i sticket. Inte ens humorn funkar utan känns som ett andfått försök att locka fram till ett sympatiskratt här och där eller som tomma homage till vad som blivit en japansk nöjesinstitution.
Så från en regissör till en annan har Godzilla blivit något mystiskt okänt till en antik ödlegud som lika gärna kan vara mänsklighetens undergång som dess räddning. Förskräckligt snyggt förpackad och med bombastiska scener som bäst avnjuts i storformat visar Dougherty att ”size does matter”. Att han därefter lämnar en hel del lösa trådar efter sig är sekundärt... om du letar efter några timmars snygg underhållning.
Så från en regissör till en annan har Godzilla blivit något mystiskt okänt till en antik ödlegud som lika gärna kan vara mänsklighetens undergång som dess räddning. Förskräckligt snyggt förpackad och med bombastiska scener som bäst avnjuts i storformat visar Dougherty att ”size does matter”. Att han därefter lämnar en hel del lösa trådar efter sig är sekundärt... om du letar efter några timmars snygg underhållning.
Skriv din recension
Användarrecensioner (8)
Jag växte upp med japanska Godzilla och det tror jag är en fördel att ha gjort när man ser den här filmen, för det är uppenbart att det här är en film för fansen. Det är verkligen kul att se hur många easter eggs och referenser som finns här till de japanska filmerna. Framförallt är det en hyllning till Heisei-eran, de bästa Godzilla-filmerna enligt mig.
Det är en väldigt snygg film och alla monstrena är otroligt välgjorda. Ghidorah är allt jag hade hoppats på - "a living extinction event" som de säger i filmen - klockrent. Jag gillar även de nya skapelserna som Behemoth, Methuselah och Scylla, de har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att designa alla monstren. Många episka scener bjuds vi på, Rodans intro när han dyker upp ur vulkanen och nästan jämnar en närliggande stad med marken är helt klart bland de mäktigaste jag sett på film.
Det är verkligen fullt ös från början till slut, och när titanerna går bärsärkagång över världen blir det på gränsen till apokalyptiskt. Tyvärr blir karaktärerna lidande av det höga tempot och de får stå lite vid sidan om. Men är man ute efter mycket action och förstörelse så kommer man helt klart att få valuta för pengarna. Det är en nästintill perfekt uppföljare som Michael Dougherty har skapat, jag som inbiten Godzilla-fan är mycket nöjd med resultatet och hade knappt kunnat begära så mycket mer av en Godzilla-film.
4 av 5 i betyg!
Första filmen är ett mästerverk i jämförelse, och den gav jag 2 av 5 i betyg. Tydligen fick den kritik av fansen för att fokusera för mycket på karaktärerna, tyvärr bryr man sig inte om någon karaktär i uppföljaren. De finns bara där som sällskap åt Godzilla. Vilket de gör en poäng av i filmen.
Faktiskt så rent utav ogillar man till och med filmens huvudkaraktärer. Jag genomled denna film med tankarna på annat. Slutstriden är rätt häftig, men det här spektaklet går inte att rädda. 1/5
Det här var den sämsta film som jag har sett på länge. Storyn var tunn, karaktärerna dumma i huvudet, och skämten var urlöjliga. Sen, eftersom jag är kristen, så funderar jag på symboliken i filmen.
Den här trehövdade ödlan, kan det ha varit en symbol för Bibelns treenige Gud, Fader Son och Helig Ande? Varför visade de annars denna skräcködla på ett berg (Sion?) med ett kors hur tydligt som helst i förgrunden? Den beskrivs också som "utom denna värld" och "från ovan". Plus en del andra detaljer som jag inte vill skriva om här, då de kan vara spoilers. Ja, och så beskrivs det som ett riktigt kräk också, så som Gud ofta framställs i Hollywoodproduktioner. Nä jag säger bara en sak: Jesus is King!! :)