Kimi 2022
Synopsis
Tänk om varje andetag, varje ljud och varje ögonblick spelades in? En tekniker med agorafobi upptäcker bevis på ett våldsamt brott i en ljudfil men ingen tror henne.
Info
Originaltitel
Kimi
Digitalpremiär
10 februari 2022
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
HBO Max
Längd
Bättre lycka nästa gång, Soderbergh
Röststyrd AI, agorafobi och mörka hemligheter. Där har ni huvudingredienserna i Steven Soderberghs förutsägbara och slarvigt gjorda crime-drama “Kimi”.
IT-teknikern Angela (Zoë Kravitz) lider av grav torgskräck och lämnar i princip aldrig sin lägenhet. Hon arbetar på företaget Amygdala som har skapat en ny röststyrd virtuell assistent, i stil med Siri och Alexa, som heter Kimi. Angelas arbetsuppgifter består av att gå igenom ljudfiler från Kimi och lösa vissa fel som har rapporterats in. Men en dag hör hon ett brott begås på en av filerna, och bestämmer sig till slut för att göra något åt saken. Frågan är om hon kommer våga ta sig ut ur huset.
Vid en första anblick känns "Kimi" spännande, aktuell och intressant. Men regissören Steven Soderbergh ("Erin Brockovich", "Traffic", "Logan Lucky") misslyckas tyvärr helt. Första halvtimmen av filmen är otroligt långsam. Den ökande spänningen som Soderbergh verkar försöka bygga upp blir snarare ett sömnpiller, och det är svårt att riktigt förstå vart filmen är på väg. Manuset är också väldigt tunt och överlag är storyn extremt förutsägbart. En av filmens “twister” (om man nu ens kan kalla det för “twist”) är så pass förutsägbar att det är som att manusförfattarna inte ens har försökt att dölja den. Det slarvas också nåt kopiöst när det gäller dramaturgin och karaktärsuppbyggnad. Eller rättare sagt bristen på
karaktärsuppbyggnad.
Zoë Kravitz gör en väldigt ojämn prestation i rollen som Angela. Hennes prestation är också den enda som är värd att nämna, då hennes okända medskådespelare mer känns om anonyma statister. Karaktärerna känns heller inte som riktiga människor itan snarare som karikatyrer av människor. Som tomma skal. Det är dock lite kul och oväntat att se Buzz från "Ensam hemma" (Devin Ratray) i den här filmen i rollen som Angelas creepiga granne. Kravitz är nästan den enda behållningen i filmen. Men det är en alldeles för tung mantel att bära helt själv. Hennes tolkning av hur det är att leva med diverse diagnoser känns ibland väldigt stereotypiskt och inte så trovärdigt.
Aspekten med röststyrnings-programmet Kimi är intressant och känns väldigt aktuellt. Men som med mycket annat i filmen som har potential slarvas det bort och utforskas knappt. Det blir efter ett tag snarare en parentes än en viktig del av storyn. Det är också många karaktärer som inte fyller något direkt syfte eller för storyn framåt. Som till exempel Angelas mamma och terapeut.
Nu kommer vi till filmens största problem. Dess speltid. "Kimi" är med sina 90 minuter alldeles för kort. Ibland känns det nästan som att den skrevs på lika kort tid. Hade den varit åtminstone en halvtimme längre hade man snyggare kunnat bygga upp en konflikt och spänning. Samt hinna etablera karaktärerna mer och ge dem lite personligheter. Sista halvtimmen händer det iallafall något med handlingen, och det blir faktiskt lite spännande. Men den halvtimmen räcker tyvärr inte för att rädda filmen. "Kimi" hade potential till att bli en bra film. Men den lilla potentialen gick förlorad alldeles för fort.
Vid en första anblick känns "Kimi" spännande, aktuell och intressant. Men regissören Steven Soderbergh ("Erin Brockovich", "Traffic", "Logan Lucky") misslyckas tyvärr helt. Första halvtimmen av filmen är otroligt långsam. Den ökande spänningen som Soderbergh verkar försöka bygga upp blir snarare ett sömnpiller, och det är svårt att riktigt förstå vart filmen är på väg. Manuset är också väldigt tunt och överlag är storyn extremt förutsägbart. En av filmens “twister” (om man nu ens kan kalla det för “twist”) är så pass förutsägbar att det är som att manusförfattarna inte ens har försökt att dölja den. Det slarvas också nåt kopiöst när det gäller dramaturgin och karaktärsuppbyggnad. Eller rättare sagt bristen på
karaktärsuppbyggnad.
Zoë Kravitz gör en väldigt ojämn prestation i rollen som Angela. Hennes prestation är också den enda som är värd att nämna, då hennes okända medskådespelare mer känns om anonyma statister. Karaktärerna känns heller inte som riktiga människor itan snarare som karikatyrer av människor. Som tomma skal. Det är dock lite kul och oväntat att se Buzz från "Ensam hemma" (Devin Ratray) i den här filmen i rollen som Angelas creepiga granne. Kravitz är nästan den enda behållningen i filmen. Men det är en alldeles för tung mantel att bära helt själv. Hennes tolkning av hur det är att leva med diverse diagnoser känns ibland väldigt stereotypiskt och inte så trovärdigt.
Aspekten med röststyrnings-programmet Kimi är intressant och känns väldigt aktuellt. Men som med mycket annat i filmen som har potential slarvas det bort och utforskas knappt. Det blir efter ett tag snarare en parentes än en viktig del av storyn. Det är också många karaktärer som inte fyller något direkt syfte eller för storyn framåt. Som till exempel Angelas mamma och terapeut.
Nu kommer vi till filmens största problem. Dess speltid. "Kimi" är med sina 90 minuter alldeles för kort. Ibland känns det nästan som att den skrevs på lika kort tid. Hade den varit åtminstone en halvtimme längre hade man snyggare kunnat bygga upp en konflikt och spänning. Samt hinna etablera karaktärerna mer och ge dem lite personligheter. Sista halvtimmen händer det iallafall något med handlingen, och det blir faktiskt lite spännande. Men den halvtimmen räcker tyvärr inte för att rädda filmen. "Kimi" hade potential till att bli en bra film. Men den lilla potentialen gick förlorad alldeles för fort.
| 10 februari 2022 19:45 |