Mute 2018

Att säga att förväntningarna är höga när Duncan Jones släpper en ny film är en underdrift. Han kickstartade sin kärriär med mästerliga "Moon" och skönt Hitchcockianska "Source Code", för att sedan göra den underskattade popcornpärlan"Warcraft". När han nu äntligen har fått möjligheten att göra sitt drömprojekt "Mute", en film han har försökt få i rullning sedan 2002, låg peppen på livsfarligt hög nivå.

 

Filmen utspelar sig i 2052 års semidystopiska Berlin där den stumma amish-bartendern(!) Leo Bailer (Alexander Skarsgård) sakta men säkert försöker bygga ett liv med sin flickvän Naadirah (Seyneb Saleh), en servitris på klubben där han arbetar. Allt vänds dock upp-och-ner när "Naad" försvinner spårlöst och Leo ger sig ut på en desperat jakt för att hitta henne. Samtidigt blir han snabbt insyltad i en uppgörelse i undre världen där de amerikanska armédesertörerna tillika kirurgerna och tortyrexperterna(!) Duck (Justin Theroux) och Cactus Bill (Paul Rudd) spelar en avgörande roll.

 

Det största problemet med "Mute" är att de två bitarna ofta känns som två helt olika filmer. Detektivstoryn med Leo i centrum känns lite som en skön blandning av estetiken i "Blade Runner", som helt uppenbart är en stark influens, och känslan i Nicolas Winding Refns "Only God Forgives". Skarsgård levererar likt Ryan Gosling en återhållsam och fint nedtonad prestation när han systematiskt avverkar neondränkt bakgata efter neondränkt bakgata i jakt på nästa ledtråd. Insatserna som Rudd och Theroux levererar är långt mycket mer teatrala och förhöjda, så pass mycket att filmen klyvs på mitten.

 

Det innebär dock inte att de är svaga i sitt skådespel, snarare tvärtom. Båda två tycks ha gränslöst roligt i sina bisarra roller, Rudd med sin absurda mustasch och Theroux med en kombination av glasögon och peruk som kan ge vem som helst mardrömmar. Särskilt den sistnämnda tycker jag gör en väldigt minnesvärd insats och han lyckas under hela speltiden förmedla en känsla av att det är något som är väldigt, väldigt fel med hans karaktär. När vi i filmens andra halva börjar ana vad det är faller alla pusselbitar på plats. Man skulle kunna argumentera för att det oväntade och smått chockerande sidospår som utvecklas kring hans karaktär hade behövt mer kött på benen, men till skillnad från många andra tycker jag ändå att det fungerar.

 

Den näst starkaste aspekten efter skådespelarna är att filmen är så lyckad rent visuellt. Även om vi har sett liknande miljöer tidigare så får jag aldrig nog av neonpräglade och rökiga neo-noir-världar med flygande fordon och färgstarka bifigurer. Det märks givetvis tydligt att den inte har lika mycket krut i kanonerna som exempelvis "Blade Runner 2049", men Jones och hans team lyckas göra mycket med sin medelbudget och bygger upp en helt trovärdig värld med fascinerande teknologi och effekter som håller måttet. Känslan av en uppdelning i narrativet förstärks dock också en del av de visulla elementen, då Leo främst rör sig kring de smutsiga gaturännorna medan Duck och Cactus Bill håller till i polerade bowlinghallar, operationssalar och gallerior.

 

Även tematiskt präglas "Mute" av en frustrerande spretighet. Samtidigt som Jones försöker säga något om föräldraskap, både genom Cactus Bills dotter Josie och Leos bakgrund, flyttas fokus stundtals till Ducks sidospår som på grund av innehållet (som jag av spoilerskäl inte vill avslöja) väger så tungt att det tar över. Det finns också dragningar mot mer övergripande budskap om kärlek och kriminalitet som stundtals fungerar, men samtidigt inte riktigt går hand i hand.

 

Sammanfattningsvis lever inte filmen upp till de högt ställda förväntningarna på långa vägar, men samtidigt bjuder den på så pass många godbitar som trots att de inte riktigt passar ihop ger en härligt bisarr upplevelse som jag inte kommer glömma i första taget. Det värsta brottet en film kan begå är att vara tråkig, och "Mute" innehåller trots sina problem inte en enda tråkig sekund.