En familj - August: Osage County 2013

Violet Weston är en cancersjuk och pillerknaprande kvinna som i 30 år varit gift med författaren Beverly. När han en dag försvinner kommer parets tre döttrar med sina respektive hem för att trösta sin mor och försköka ta reda på vad som hänt fadern.
 Mitt i den stekheta augustivärmen drabbar den milt sagt dysfunktionella familjen samman och förolämpningarna haglar allt medan gamla sår rivs upp och glömda hemligheter uppdagas.

Tracy Letts Pulitzer-vinnande pjäs med samma namn har blivit till en tragikomisk film med Meryl Streep i täten som den sargade och oberäkneliga matriarken Violet. Som vanligt är hon alldeles förträfflig och övertygar från minsta darr på handen till den elakt irrande blicken.

Också Julia Roberts som hennes äldsta dotter och mesta meningsmotståndare lyser med sin bittra nedtonade uppsyn, och den bitska ordväxlingen dessa två emellan skulle kunna få valfri superhjälte att springa och gömma sig. Detta är verkligen skådespel när det är som bäst och helt välförtjänt är de båda kvinnorna Oscarnominerade för sina insatser.

Även om bland andra Chris Cooper och Dermot Mulroney är riktigt bra som två av männen lite vid sidan av, kommer de aldrig riktigt till sin rätt i historien, då det verkligen är kvinnornas film. Förutom Streep och Roberts är också Julianne Nicholson och Juliette Lewis (har saknat henne!) helt suveräna i sina biroller och det gläder mig enormt att se så här mycket kvinnlig talang i en och samma film.

Egentligen händer inte jättemycket, men tempot är högt och det är extremt intensivt hela tiden, åtminstone i bråk, spott och flygande tallrikar räknat. Det är otroligt hastiga svängar i framförallt mamma Violets humör och stämningen i filmen är stundvis gräsligt obehaglig.
 Ändå blir det rätt roligt emellanåt, fast inte på ett hjärtligt "Ha ha, vad kul!"-sätt, utan snarare är det ett nervöst fnitter som flera gånger nästan okontrollerat undslipper mig. För det är ju inte roligt när folk bråkar och är otrevliga mot varandra, och att titta på det i två timmar kan vara väl ansträngande.

Dock ändras riktningen något efter den första akten som slutar i högljudd kalabalik och ett försonande drag blåser upp och lovar potentiell förändring inför fortsättningen. Luften går visserligen ur något vid det här laget, men tempoväxlingen är nödvändig för lite andhämtning och snart nog gasas det på igen. Tyvärr dock inte åt det håll jag hade önskat.

Både spel och manus övertygar, men det känns nästan för perfekt emellanåt, närmast utstuderat bra. Inget direkt överraskar eller förvånar särskilt. Det är som att det är skapat efter en alldeles för färdig mall som inte ger utrymme för någon improvisation alls. 
Jag vet inte exakt vad, men något är i vägen eller saknas. Känsla? Fokus? Kanske har teaterförlagan spökat hos regissören John Wells, för ibland kan enstaka scenerier kännas mer hemmahörande på ett scengolv. Och med så många briljerande stjärnor som glänser ikapp blir det kanske för mycket av det goda?

"En familj" är hur som helst en mycket underhållande film på ett tragiskt, lätt freakshow-aktigt sätt, men framförallt är det ett otroligt välspelat drama om en katastrofalt krisande familj, som får nästan vilka andra familjer att verka hyfsat normala och trevliga. Och det kanske kan vara gott nog, så här i en post-jul-traumatisk tid som denna?