Red Sparrow 2018

Efter att ha råkat ut för ett synnerligen fult benbrott på scenen står ballerinan Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) utan försörjning för sig själv och sin svårt sjuka mamma. Hennes hale farbror Vanya (en ovanligt Putin-lik Matthias Schoenaerts) rekryterar henne för statens räkning, och hux flux är det spionskola som gäller. Något annat alternativt är otänkbart, förklarar farbror, om mamman ska få behålla sin bostad och sina privatläkare. Han tycker sig se en oerhörd potential i sin brorsdotter och bearbetar henne gärna med subtila, incestuösa undertoner.

Mindre subtilt blir det under träningsprogrammet, som syftar till att omforma eleverna till så kallade ”Sparrows” – unga, fysiskt tilltalande spioner som är specialiserade på att använda förförelsekonsten i moderlandets namn. Under inflytande av en sadistisk lärarinna (Charlotte Rampling) drillas Dominika och hennes klasskamrater till att bli kallhamrade beteendevetare med spetskompetens i det sexuella spelet. Vanliga inslag i undervisningen är att riva kläderna av någon stackars elev framför resten av klassrummet, eller att demonstrera hur beröring av innanlåren stimulerar objektets blodtillförsel till skrevet även i avsaknad av sexuell upphetsning. Våldtäktsförsök i skolduschen problematiseras hellre än fördöms.

Västvärlden har förfallit på grund av sociala medier och Ryssland måste återta sin ledarposition, menar lärarinnan. Gå nu ut i världen och ligg er till segern över de förhatliga amerikanerna!

Om upplägget ligger farligt nära premissen för en generisk porrfilm så är utförandet betydligt mörkare. Regissören Francis Lawrence (”Hunger Games”-filmerna) gör nämligen i ton och tilltal anspråk på någon sorts realism, och så fort chansen uppenbarar sig så frossar han i extremt brutala våldsscener. Ambitionen är alltså inte bara att visa upp Jennifer Lawrence i sexiga underkläder, utan att berätta en till stora delar karaktärsdriven spionhistoria helt utan biljakter och underfyndiga teknikprylar. En skitigare och mer erotisk Bourne med ett fördjupat psykologiskt fokus, kan det säkert ha hetat i manuspitchen.

Lovvärt eller inte så stöter man på patrull både här och där. Under den snuskiga ytan ger filmen uttryck för en präktig moralism som ytterst representeras av Joel Edgertons helyllekille till CIA-agent. Han är så hyvens att han till en början avvisar Dominikas sexinviter, och följaktligen den ende mannen i hela filmen som är värd något mer än en kula i bakhuvudet. Alla andra är undantagslöst sexfixerade svin. Mellan Edgerton och Lawrence finns ingen kemi överhuvudtaget, vilket naturligtvis inte bättrar på romansens trovärdighet.

”Red Sparrow” dras också med rent dramaturgiska problem. Tempot hittar aldrig riktigt formen och huvudpersonens våghalsiga och enträgna försök att spela ut Ryssland och USA mot varandra påtvingar historien ungefär trehundra överflödiga - och identiska - vändningar. Och så det här med brytningen. Det förtjänar att påpekas att Jennifer Lawrence och övriga skådespelare har valt ett moderat angreppssätt och att både regissör och dialektcoach har arbetat föredömligt minimalistiskt jämfört med många andra kollegor. Det blir ytterst sällan ofrivillig buskis när amerikanska Lawrence, irländske Ciaran Hinds eller engelske Jeremy Irons förmedlar sina ryska accenter – för referens kan man dra sig till minnes Tom Hardys groteska rotvälska i ”Child 44” – men fenomenet som sådant är naturligtvis bisarrt i sig.

Även om man förmår man sig till att acceptera den sortens språkförbistring så är ”Red Sparrow” bara undantagsvis så spännande som den vill vara, och minst en kvart för lång.