A Prayer Before Dawn 2017

Fängelsefilmer är knappast kända för att vara upplyftande, och om de dessutom utspelar sig i främmande land är vi nästan garanterade en olustig stund i biosalongen. Trots det är det snudd på omöjligt att förbereda sig för Jean-Stéphane Sauvaires knogmacka ”A Prayer Before Dawn”.

 

Baserad på verkliga händelser och en självbiografi från 2014 berättar filmen om den brittiska boxaren Billy Moore (Joe Cole), som efter att ha torskat med heroin på Bangkoks bakgator slängs in i ett fängelse som får i princip alla andra fängelser att framstå som fritidsgårdar för stökiga ungdomar. Moore har ingen familj, inga pengar och inget att förlora. Om han hade hållit sig på sin kant hade han kanske fått nöja sig med att bli pryglad och förnedrad, men hans heta temperament och hans sug efter knark leder till det ena dåliga beslutet efter det andra. Den potentiella vändningen kommer när han knackar på dörren till fängelsets boxningsklubb och säger att han vill vara med och slåss. Eller som han själv uttrycker det: att han behöver slåss.

 

Nu sitter du kanske och tänker att det här verkar vara en ganska så härlig actionrökare, men då ska jag höja ett varningens finger. Man har nämligen inte kul tillsammans med ”A Prayer Before Dawn”, och det är inte heller meningen. Istället för att bygga upp spänning och konflikt mellan karaktärer har man nämligen satsat allting på att få biobesökarna att må ungefär så dåligt som man hade mått i ett thailändskt fängelse. Det är sannerligen en upplevelse - men inte mycket till åktur.

 

Inspelad i det thailändska Nakhon Pathom-fängelset med riktiga ex-fångar får filmen en dokumentär känsla som förstärks av ett sparsmakat soundtrack och en påträngande kameraföring. Verklighetens Billy Moore var tydligen inte den enda västerlänningen innanför fängelsets murar, men i filmen har man valt att förstärka hans utanförskap genom att omge med honom med en homogen massa av tatuerade thailändare. Känslan av förvirring och frustration är naturligtvis total, och att man har lämnat mycket av den thailändska dialogen otextad gör det svårt att inte känna den utsatthet som gång på gång får vår hjälte att ta till nävarna. 

 

När filmen utannonserades för några år sedan var det tänkt att "Sons of Anarchy"-puddingen Charlie Hunnam skulle spela huvudrollen, men att man istället satsade på mindre kända Joe Cole känns som en lyckoträff. Med ansiktet hos en känslig pojke och kropp som en boxare lyckas han förmedla både sårbarhet och blint raseri med en fascinerande övertygelse. I princip allting vi får veta om hans karaktär berättas mellan raderna och vi luras aldrig att tycka om honom mer än vad vi borde. Vi snackar trots allt om en kille som utan att blinka går med på att slå två medfångar halvt till döds för att få tillbaka sin konfiskerade knarkpipa. Bristen på känslomässigt engagemang går även ut över de på vissa håll hajpade boxningssekvenserna som får oproportionerligt mycket plats i filmens marknadsföring. De är snygga och välgjorda men känns aldrig så förlösande som de skulle ha gjort i en mer traditionell boxnings- eller kampsportsfilm.

 

Efter att han sett ”A Prayer Before Dawn” är det svårt att inte känna sig kluven. Rollprestationerna är fenomenala, fotot är utsökt i all sin karga vidrighet och jag kan åtminstone på papperet uppskatta hur man ägnar sig åt ett ganska subtilt berättande under ett tjockt och svårgenomträngligt lager av fullständigt kaos. Men den emotionella distansen är också en av filmens största brister. När eftertexterna rullar känner jag mig smutsig, omtumlad och lätt nedbruten - så i det avsendet har Jean-Stéphane Sauvaires verkligen lyckats - men jag hade nog önskat mig en större belöning än så efter att ha suttit av min tid i biosalongen.