Nobody 2021

“Nobody” gillar att jävlas med publiken. Inledningen där vår protagonist Hutch (Bob Odenkirk) röker en cigg och matar sin katt till tonerna av “Don’t Let Me Be Misunderstood” med Nina Simone ger intrycket av att han är en hårdhudad men excentrisk Bruce Willis-liknande hjälte. När vi sedan spolar tillbaka tiden möter vi en tragisk, medelålders Svensson som spenderar dagarna med att jogga, stämpla ut och in från jobb och ignoreras av sin familj. Hutch oförmåga att ingripa vid ett inbrott ökar knappast respekten bland familjemedlemmarna. Men vad vi först tror är en vanlig man som dras in i en härva av kriminalitet blir via några oväntade twistar något helt annat.

 

Med sin “John Wick”-liknande filmposter och ett manus av författaren till samma franchise, Derek Kolstad, så kan “Nobody” felaktigt uppfattas som en parodi. Men trots absurd humor och lekfullt överdrivna inslag så är det en förvånansvärt brutal och våldsam actionrulle som knappast sparar på krutet - bokstavligen. Här bjuds det på eldstrider, slagsmål och explosioner tills man baxnar. Kulor smattrar, blod sprutar, ben knäcks. Det kan låta generiskt men ryske regissören Ilya Naishuller (hans andra långfilm efter debuten “Hardcore Henry”) ser med snabba klipp, inspirerat kameraarbete och kul musikval till att vi aldrig blir uttråkade.

 

En kort speltid gör att vi också accepterar att såväl karaktärer som intrig är ganska tunna. Detta är inte en film som försöker gräva ner sig i någon tung tematik kring manlighet eller medelålderskriser. Det är inte någon framtida Oscarsvinnare vi snackar om. Det är ren och skär underhållning som levererar det actionfans vill ha och behöver, med en rejäl dos adrenalin. Samtidigt har vi att göra med en hjälte som vi kan relatera till. Han är inte någon odödlig superhjälte utan faller till marken när han får en spark i huvudet. Han är inte heller någon karikatyr som - tack och lov - drar löjliga one-liners utan egentligen en vanlig karl som gillar att laga lasagne till familjen.

 

Förutom begåvade namn bakom kameran, inklusive Ari Asters fotograf Pawel Pogorzelski, så ska mycket av filmens kvalité tillägnas “Better Call Saul”-stjärnan Odenkirk som för en gångs skull får skina på vita duken. Hans lugna men påtagliga utstrålning passar som handen i handsken här när han förvandlar Hutch till en naturligt cool huvudperson vi tveklöst hejar på. Han matchas fint av rysk-kanadensiska Aleksei Serebryakov (“Leviathan”) som en skurk lite roligare än vad genren vanligen erbjuder - bara hans introducerande sång- och dansnummer är fantastiskt.

 

Men den som stjäl showen är utan tvekan legenden Christopher Lloyd som Hutchs pappa. Den 80-årige veteranen ryggar inte tillbaka från tunga vapen i explosiva actionscener och det är en fin påminnelse om hans charm och storhet. Däri ligger också filmens styrka - att trots en del absurda situationer och rollfigurer ändå leverera en rakryggad actionrökare som aldrig blir fånig eller flamsig. Dess fäbless för vapen är det enda som möjligen irriterar stundtals - det är trots allt de välkoreograferade slagsmålen som imponerar mest, inte minst en oförglömlig sådan på en buss. Men i övrigt är det här den mest underhållande medelålderskrisen på film sedan “American Beauty”.