The Lost City 2022

Förtjänar inte 2000-talet sin egen version av ”Den vilda jakten på juvelen”?

 

Trailern till "The Lost City" väckte hoppet till liv för att sedan långsamt dö ut i en atmosfär av forcerade skämt. Utan Zemeckis blev juvelerna till stenar. Manuset föll platt och glädjelöst mot marken och drog med sig talanger som Sandra Bullock och Daniel Radcliffe i kullerbyttor nerför en sluttning ändå in mot slutet. Varför är de här elementen så svåra att gifta för Hollywoods alkemister?

 

Sandra Bullock är den motsträviga författaren Loretta som skriver tantsnusk i äventyrsförpackning och lider av skrivkramp och ett antagonistiskt förhållande till den hyllade omslagsmodellen till sina böcker, den hunkige himbon Alan (spelad av Channing Tatum). Loretta har nått vägs ände och börjar förakta sina egna böcker, de jippon hon tvingas delta i för att marknadsföra dem och det faktum att Alan som hon ständigt paras ihop med av sitt PR-team verkar tro att han är rollfiguren Dash som han iklär sig på hennes omslag.

 

De första minuterna i filmen är faktiskt rätt roliga – kontrasten mellan Bullocks depp och den bisarra PR-verklighet hon tvingas in i är satir light och förmodligen lite närmre dagens verklighet än vi alla skulle vilja tro. Här finns också en subtilitet i komiken som resten av filmen saknar, som när Loretta iklädd en jumpsuit av paljetter klumpigt försöker finna fästet på en barstol uppkörd på en scen. 

 

Efter en katastrofal incident på scenen flyr Loretta sitt evenemang - bara för att kidnappas av en intrigerande manisk skurk på jakt efter en legendarisk skatt (Daniel Radcliffe). Den godmodige Alan som har en crush på Loretta följer henne och kidnapparna hack i häl mot en öde djungel där de två snart börjar genomleva verkligheten i sina äventyrsböcker.

 

Bullock gör sin vanliga grej men hennes roll drar inte lika stor fördel av hennes komedi som den borde. Channing Tatums sympatiske och charmige Alan är överraskande nog filmens stora behållning – hans rollfigur känns någorlunda grundad i verkligheten och som en drift med hans egen historia som modellen som överraskar folk med sin substans. 

 

”The Lost City” gör många klädbytarnummer i sin färd mot det förutsägbara slutet där Loretta mjuknar och inser att Alan är den rätte och att kärleken är den största skatten. Persedlar som yvig komedi, lättsam Indiana Jones light-action och romantisk komedi provas en i taget i ett spektakel som inte direkt hänför med sin finess. Där Zemeckis äventyrsklassiker sömlöst lyckades kombinera samtliga element ser vi den samtida filmen fumla på scenen i sina klumpiga försök att lyckas med allt utan att få något att sitta. Att man tilldelar minoriter menlösa token-roller som comic reliefs gör heller inget bättre - jag vågar mig på att säga att förra årets  "Jungle Cruise" bjöd på långt bättre hantverk i sin helhet - både i spänningen och sin hantering av de lustiga birollerna.

 

Filmens manus förlitar sig på slappa och forcerade plotpoints och deus ex machina-lösningar till den grad att man snabbt tappar intresset. Ingen (inklusive Radcliffes generiske skurkpamp Fairfax som snurrar runt i ett maniskt överspel) verkar genuint intresserad av att hitta en skatt. Påfallande ofta känns det som att upphovsmännens känsla för snygga bildsnitt är långt större än den för hur och när man använder sig av roliga repliker.

 

Radcliffes teatraliskt överspelande skurk Abigail Fairfax sammanfattar det hela bäst när han vredgat utbrister: "Allt det här för ingenting!" Ack ja. Ack ja förvisso. Med bättre manus hade man kunnat utveckla filmens embryo till något smartare och betydligt roligare men som det är nu sätter klumpiga repliker, tonalitetskiftningar och intriglösningar krokben för alla ambitioner. Det hela stannar vid en småcharmig och klumpig bagatell. Värd att nämna är även Brad Pitt som survival-experten Jack Trainer – trots att Pitt ror hem checken med vänsterhanden sköter han sin roll professionellt och det är först när hans rollfigur försvinner som filmen börjar gå ner sig i tandlöst äventyrande och forcerade skämt.

 

Men det mest minnesvärda man tar med sig när eftertexterna bleknat är att Sandra Bullock filmen igenom krigade på i en chockrosa paljettströsslad catsuit – en bragd som förtjänar något slags pris, i alla fall av filmteamet.