Avgrunden 1989
Synopsis
Info
Camerons näst bästa äventyr
Bara så ni vet, den här recensionen kommer att innehålla stora spoilers. För det är nämligen slutet som är "Avgrundens" stora problem. För vad som börjar som en både spännande och obehaglig undersökning av mystiska fenomen under vattenytan mynnar ut till ett nyreligiöst superfiasko. Åtminstone vid första anblick. Efter att ha sett filmen igen för något år sedan så inser jag ändå att det finns poänger. Men det är så dags nu.
James Cameron är väl lika känd för sina omtumlande och utdragna filminspelningar som för filmerna som de resulterat i. Och "Avgrunden" är inget undantag. Skådespelarna Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio har båda berättat om skräcken att drunkna efter ha jobbat sjukt långa dagar med lite luft och ett flertal sammanbrott hände också på inspelningen eftersom Cameron drev alla på högsta växel för att göra så mycket som möjligt på kort tid, men ändå kunde låta en enskild scen ta flera dagar att avsluta. Regissören själv sa efteråt att han aldrig ville göra något liknande igen eftersom inspelningen både blev fysiskt farlig och helt utmattande för de flesta inblandade.
När det kommer till själva filmen så har den en oerthört fräck inledning där ett räddningsteam ska leta reda på en missilubåt som sjunkit efter ett olyckligt möte med ett oidentifierat objekt. I teamet finns bland annat doktor Lindsey Brigman (Mastrantonio) medan hennes make finns på den plattform där teamet har sin bas. Det börjar långsamt och krypande med flera hisnande undervattensexpeditioner som även ger upphov till ett flertal skräckinjagande drunkningsfaror. Cameron lyckas på bästa sätt att förmedla det mörker och den osäkerhet som råder under ytan, inte minst när underliga figurer som inte kan identifieras dyker på radarn. Det är här som filmen är full pott. Men den potten blir ganska snart torr som fnöske när det visar sig att allt det okända egentligen varit någon form av filsofiska utomjordingar som kan kommunicera på skumma sätt. En helt adekvat upplösning, men en som tyvärr gör att den mästerliga filmen vi sett tidigare tappar oerhört mycket av sin kraft. För hur trovärdigt blir det här egentligen?
Det är verkligen synd att Cameron förstörde så mycket för sig själv för mycket av det som händer innan är ren och skär filmkonst. Jag säger inte att filmen förstörs för att man blandar in övernaturliga element. Camerons bästa film "Alien- Återkomsten" är knappast en dokumentär, men konsekvent gjord i en värld där utomjordingar bara råkar finnas. Här blir förklaringen till alla skumheter, som man i början tror har naturliga orsaker, nästan löjeväckande och ett kraftig antiklimax.
Det är också synd för skådespelarna som plötsligt snarare befinner sig i ett avsnitt av "Star Trek" än i ett vattendrama. Det finns framför allt en sekvens som stannat länge med mig, inte minst för det fantastiska skådespeleriet. Det är när doktor Lindsey tvingar sin exman att bära den enda dykarutrustningen som finns när de är i ett utrymme som svämmar över för att själv bli medvetslös när hon dränks för att sedan försöka återupplivas när de kommit till ett säkert ställe. Både gripande, klurigt och inte minst fullständigt skräckinjagande och något som alla kan sätta sig in.
Synd bara att detta sköljs bort att av Camerons vilja att blanda in humanistiska utomjordingar. Det gjorde han så mycket bättre, och konsekvent, i "Avatar". "Avgrunden" är fortfarande hans näst bästa äventyr, men utan den där slutgiltiga finessen som han annars brukar ha.