Hunt for the Wilderpeople 2016

10-åriga Ricky Baker är ett av de barn som hamnat snett i livet. Föräldralös har han skickats från ett fosterhem till ett annat och med en bakgrund av klotter, småstölder och lögner är det inte många som vill ha honom. Men det ändras när han hamnar hos den aningen annorlunda Bella, som bor på en nedgången gård mitt i den Nya Zeeländska vildmarken. 

Närmast kan hon beskrivas som en ”red neck” med ett stort hjärta. Hon drar sig inte för att skämta om Rickys fetma, men är också snabb med en kram. Rickys rymningsförsök första natten tar hon med ro, och den storstadsvana och tuffa ”pre-teen”-killen har svårt att hålla uppe sin blasé fasad när han ser henne kasta sig efter ett vildsvin och ha ihjäl det i värsta psycho-stil med enbart en kniv. 

Men den nyvunna familjelyckan verkar kortlivad när ”aunt Bella” plötsligt kolar vippen och Ricky måste tillbaka till socialen. Det är något som Bellas enstörige man, Hector (Sam Neill), som inte alls vill bli någon ”uncle” och aldrig velat dras med en unge, tycker är enda vägen. 

När Ricky dock fejkar sin egna död och flyr dagen innan socialen kommer, ger sig Hec ändå ut för att leta rätt på honom i bushen. Ett felsteg ger Hec en benfraktur och de två blir fast i vildmarken länge nog för att polis och media ska tro att Hec har rövat bort Ricky. Äventyret är ett faktum när de två måste hålla sig undan lagens långa arm, socialen och alla prisjägare som mer än gärna tar del av jakten.

Det är framför allt relationen mellan Ricky och Hec som utgör filmens hjärta. Medan Ricky får en snabb lektion i hur det är att överleva bortom alla moderna bekvämligheter – som mobilsignaler, toapapper och en kyl full med mat – blir Hec tvingad att komma över sina surmulna eremit-tendeser och ta sig an den unga killen. 

Regissör och manusförfattaren Taika Waititi har prisbelönta ”Boy” från 2010 (Sverigepremiär 2011) på sin meritlista, en film som bland annat uppmärksammades på Sundance Film Festival. ”Hunt for the Wilderpeople” visades även den på Utah-festivalen och nu senast på Tribeca Film Festival i New York. 

Det filmerna har gemensamt – förutom relationen mellan en ung pojke och hans motvilliga fadersfigur – är den där speciella charmen som är vanligare att hitta i filmer från ”down-under” än amerikanska diton. Det finns även vibbar av vår egna Josef Fares och till exempel hans ”Kopps”. 

Ibland gör det karaktärerna en smula karikatyrsaktiga, vilket ihop med olika film-gimmicks – som synvillor och övertydliga hyllningar till andra verk – inhöljer ”Hunt for the Wilderpeople” i en slags naivitet som tillfälligt tar en ur berättelsen. Men det är lätt förlåtet av allt annat som väger upp, framför allt humorn, tajmingen och dialogen mellan Ricky och Hec som både är kvick och rörande på samma gång.