Unbreakable Kimmy Schmidt 2015-2019

”Unbreakable Kimmy Schmidt” är utan tvekan en komediserie. Ska man tro Aristoteles så är komedi en lägre stående genre då den inte uppmanar till eftertanke hos publiken. Nu har ju genren dock haft mer än 2000 år på sig att utvecklas och Kimmy driver med allt som är tabu. Serien är packad med underlig och skruvad humor, vilket också gör den till en hat-kärlek-serie. Antingen avskyr du den, gillar den skarpt, eller pendlar däremellan. Jag skrattade högt till den samtidigt som jag störde mig på den något kopiöst. Konstigt nog är detta också dess styrka och charm.

Bakom manus står Tina Fey och Robert Carlock som jobbat ihop på både ”Saturday Night Live” och ”30 Rock”. Tyvärr har Fey gått mig lite förbi, men hon har en hängiven fanskara och jag börjar förstår varför. Nog ska man vara skönt vrickad för att skriva en humorserie om en brud som spenderat halva sitt liv i en domedagsbunker, bortrövad av en galen, sliskiga  pastor (om ni har tvingats se youtubeklippet där fem tonårskillar torrhumpar så vet ni vad jag menar). Nåväl, det börjar osa Fritzl... ska dem verkligen skämta om det här? Kan man skämta om allt? Nog görs det i alla fall. ”The Mole Women” räddas i början av serien och berättelsen tar avstamp då Kimmy Schmidt, spelad av Ellie Kemper, bestämmer sig för att flytta till New York för att påbörja sitt nya, normala liv. 

Jag tittar väldigt sällan på humorserier. ”The Office”, ”The Big Bang Theory” och ”Modern Family” har passerat i periferin. För att jag ska uppskatta humor ska det vara precis såhär bisarrt. ”Kimmy Schmidt” är som ”Rainbow Bright” på speed eller som ett maratonklipp med ”Nyan Cat”. Karaktärerna är karikatyrer och driver kontant med sina egna stereotyper. Detta kan såklart uppfattas som kränkande, vilket jag tror är medvetet gjort. Har du en lista på saker man inte får skämta om så ska du absolut inte se denna. Om du inte i smyg går igång på att bli kränkt förstås. Kimmys rumskompis Titus, baserad på och spelad av Tituss Burgess, påstår sig bli bättre behandlad iklädd sin varulvskostym än i sina vanliga kläder. Indianerna pratar om att flyga i en ”Iron sky eagle” istället för  flygplan, vilket är ett skämt då mannen i fråga har jobbat för The Air Force.  En del har spekulerat kring huruvida den är omedvetet rasistisk, om skämten helt enkelt snurrar runt ett varv för mycket. Och visst, det är en fråga man bör ställa sig och fundera över. 

Delvis är det nog därför jag känner att jag inte riktigt kan rekommendera den. Lite som att man inte ska pracka på andra positiv tänkande eller uppmuntra till frosseri av lösgodis. För nog är den precis som den där störiga kompisen, man orkar bara umgås med serien så mycket. Trots fyran är jag alltså skeptisk till ena andra säsong. Jag är rädd för att tretton avsnitt till kommer göra mig helt matt. Samtidigt ska manusförfattarna ha en stor eloge för att ha vågat skapa något såhär udda och hutlöst burdust. Pluspoäng får den också för de fantastiskt färgglada kostymvalen och för att Kimmys hyresvärd spelas av ingen mindre än Carol Kane som jag varit kär i sedan ”Scrooged".