Criminal 2016

Kevin Costner. Se där har du det främsta skälet till att gå och se “Criminal” på bio. Och med det menar jag egentligen vänta till Netflix eller någon liknande tjänst streamar den. Men ändå. Costner som morrande ilsken psykopat är roligare än vad det låter som. Tills svärmorsdrömmen Ryan Reynolds CIA-agent tar över hans sinne och allt blir sockrig kaksmet. Men ett tag är det kul.

Förvirrad? Vi tar det från början. Bill Pope (Ryan Reynolds) är en CIA-agent stationerad i London som är en dödlig konspiration på spåren. Just som han ska lösa fallet blir han lurad i en fälla och mördad. När hans kropp hittas inser hans chef Quaker Wells (Gary Oldman) att han behöver komma åt agentens minne för att lösa fallet. Som av en slump har forskaren Dr. Franks (Tommy Lee Jones) utvecklat en metod för att överföra minnen från en hjärna till en annan. Snabbt som attans skakar de fram en lämplig kandidat för att ta över agentens minnen: den våldsbenägna fängelsekunden och psykopaten Jericho (Kevin Costner). Operationen genomförs, men det går naturligtvis inte som man tänkt sig…

Det börjar bra. “Criminal” har den där technothriller-tonen som var så populär i slutet av 90- och början av 00-talet. Helikoptrar lågsniffar över glimrande storstadsscener, mörka bilar med tonade glas glider hotfullt nedför gatorna och hemliga agenter i Armanikostymer måste rädda världen. Filmens första trekvart känns lite som att komma hem igen. Ryan Reynolds kör sin vanliga pretty boy-charm men får iallafall en svettig tortyrscen att jobba med som är riktigt obehaglig. Men det är som sagt Kevin Costner som dominerar som sluskig sociopat. Hans små grymtningar han ger ifrån sig sitter som en smäck, och hans röst har aldrig låtit mer skrovlig och sliten än här. Att han dessutom springer omkring med ett borrhål i huvudet i hela filmen gör det inte sämre. 

Men halvvägs någonstans står det klart att manusförfattandet outsourcats till en praktikant. När den spanske superskurken Xavier Helmdahl (namnet!) avslöjar sin diaboliska plan är den på en 14-årings nivå. Det hjälper inte att skådespelaren Jordi Mollà gör sitt bästa för att frammana Dr. Evil. Tommy Lee Jones är alltid Tommy Lee Jones, men här har inte mycket mer att göra än att rynka på pannan och se förstående ut, vilket han förvisso gör med äran i behåll. Sen har vi Gary Oldman som kolerisk CIA-chef som lyckas göra precis alla fel i boken. Han skriker, viftar med sin fluffiga hårman och gestikulerar vilt, men det hjälper föga.

Det som får bygget att kollapsa en gång för alla är den kletiga kaksmet till historia som involverar Ryan Reynolds familj och psykopat-Costners upptäckt av riktiga känslor. När Costner gradvis förändras från våldsam brottsling utan empati till, just det, Ryan Reynolds svärmorsdröm är hoppet förlorat. “Criminal” duger definitivt för en stunds hjärndöd underhållning, men inte så mycket mer.