Djupt vatten 2022

Med filmer som "9 ½ vecka" (1986), "Farlig förbindelse" (1987), "Ett oanständigt förslag" (1993) och "Unfaithful" (2002) har filmskaparen Adrian Lyne trots varierande träffsäkerhet gjort sig ett namn som "den erotiska thrillerns mästare". Sedan hans uttåg ur filmbranschen efter den sistnämnda filmen har genren i princip varit stendöd, med vissa sporadiska försök till att kippa efter andan. Nu, 20 år senare, återvänder Lyne som 80-plussare till den arena som i princip bara har stått och samlat damm i väntan på hans återkomst. 

 

Ben Affleck och Ana De Armas gör rollerna som Vic och Melinda Van Allen, ett gift par som vid en första anblick tycks ha allt. De är övernaturligt snygga, ekonomiskt oberoende, socialt eftertraktade och har en charmig dotter (Grace Jenkins) som kan smälta vilket hjärta som helst. Deras närmaste vänner känner dock till sanningen bakom den krackelerande fasaden, att Melinda regelbundet söker bekräftelse och intimitet hos andra män och att Vic har hamnat i någon sorts avstängt läge där han bara observerar från skuggorna och låter det ske. Eller gör han det? Med tanke på att Melindas älskare har en förmåga att försvinna spårlöst alternativt dö under mystiska omständigheter riktas misstankar och rykten åt Vics håll, något som sätter allt mer press på ett dysfunktionellt förhållande som stadigt rör sig mot en explosiv bristningsgräns. 

 

Det är ingen överraskning att en film som "Deep Water" möts av mestadels sågningar och glåpord. Den är skamlöst trashig, bångstyrigt ojämn på alla vis, stundvis styltig i dialogen och glider ofta över i både medveten och omedveten komedi (mountainbike-scenen mot slutet är nästan för bra för att vara sann). Men det den saknar i stabilitet och mer "traditionella filmvärden" väger den upp med en engagerande vision, ett stort bultande hjärta och en energi och vitalitet som agerar adrenalinspruta rakt in i streamingsfärens (och min) pulsåder. Det rakt igenom absurda centrala äktenskapet kolliderar med det kyliga gravallvaret i tonen och det är så oerhört märkligt och ljuvligt att man sitter som klistrad. Att slita blicken från bild är en omöjlighet och de där bekanta men skämmiga handspasmerna som söker sig mot mobiltelefonen i fickan tycks vara botade, åtminstone för en himmelsk stund.

 

Mycket av filmens kraft radierar som en bländande stråle från filmens två stjärnor och Lyne ser till att de gör det de gör bäst. Likt David Fincher (med sin fenomenala "Gone Girl") låter han Affleck släppa fram mörkret och det stoiska vemodet bortom "pretty boy"-skalet och De Armas får vara sitt mest bubbliga och sensuella jag. När de sedan smälter ihop och kemin från deras verkliga kärlek läggs in i ekvationen blir resultatet så kompulsivt tittbart, elektriskt och förföriskt att alla försök till logiskt motstånd är helt förgäves. Vic samlar på sniglar i sitt förråd (varför inte!?) och Lyne gottar sig i slemmiga närbilder på hur de krälar längs hans händer. En av de där sniglarna är jag, yours truly, hopplöst fastklistrad runt Afflecks fingrar.

 

"Deep Water" lyckas inte bara underhålla och glädja mig, den får mig också att sakna den era och den genre som den är så djupt rotad i. Patricia Highsmith-romanen som filmen baseras på gavs ut 1957 men det finns ingen tvekan om att Lyne gör en 80-talsfilm i mordern skrud. Tankarna förs stundtals till både Brian De Palmas (via Hitchcock såklart) och Paul Verhoevens filmer från det årtiondet, men allra mest till Lynes egen filmografi. Möjligtvis är den lite väl tam för att fullt ut förtjäna det första ordet i epitetet erotisk thriller men samtidigt passar det så otroligt väl när det gäller stil (neo-noir möter New Orleans "southern gothic"-vibbar, en utsökt kombination) och berättande. 

 

Jag log från öra till öra från första bildrutan till sista och fäller nu en solitär tår för de som inte besitter förmågan att uppskatta den här typen av film.