Diego Maradona 2019

Han var Pelés efterträdare. Halvguden med de nonchalanta lockarna, det joggande fotbollsgeniet vars fötter frälste en hel fotbollsvärld. Men även den avskydde fuskaren och kokainmissbrukaren som kastades ut från staden där han en gång blivit helgonförklarad. Dokumentärfilmaren Asif Kapadia skildrar Maradona genom intervjuer och aldrig tidigare visat videomaterial från stjärnans privata arkiv. En sorts fotbollens "Scarface"-historia om uppgång och fall inför hela världens strålkastarljus. 

 

Sommaren 1984 skrev en skadedrabbad Diego Armando Maradona på för Napoli efter att fotbollskarriären fått sig en törn. Han bad om ett hus men fick en lägenhet, han bad om en Ferrari men fick en Fiat. Den argentinske storstjärnan kom till ett lag som aldrig vunnit något, men till en stad där söndagsmatchen är viktigare än både kyrkan och familjen. Maradona blev en helgonförklarad frälsare som tilläts festa med Camorran nattetid så länge han levererade på planen. När Argentinaren tog Napoli till deras historiska första ligatitel pågick gatufesten i två månader. På kyrkogården hängdes en banderoll med texten “De vet inte vad de går miste om.”

 

Asif Kapadia fortsätter att skildra stjärnorna som flög så nära solen att vingarna fattade eld. Efter filmerna om Amy Winehouse och den brasilianske racerföraren Ayrton Senna porträtterar han fattigpojken från Argentinas slumområden som fann en tillflykt i fotbollen och försörjde hela sin familj från femton års ålder. Om den osäkre grabben Diego som spelade för att köpa ett hus till sin mamma och aldrig behöva återvända dit han kom ifrån. Hur det publika alter egot Maradona, som han skapat för att tackla de enorma mediala förväntningarna, slutligen slukade Diego i takt med att kokainmissbruket, skandalerna och kändisskapet spårade bortom kontroll.

 

 Synd bara att en av historiens största fotbollskonstnärer slog igenom framför linsen på tidernas fulaste filmformat. Det är beklämmande att se Maradonas fotbollskonster förevigade i det livlöst gryniga videoformatet, hopplöst utsträckt över den enorma bioduken. Där brusigheten skänkte en ofiltrerad närhet och en äkthetskänsla åt "Amy", upplevs den här bara som fattig. Till och med den odödliga solo-rushen mot England i VM -86 förlorar viss skönhet genom videobandens färglöshet. 

 

Även filmhantverket från den Oscarsbelönade Asif Kapadia har svårt att göra fotbollsikonens liv rättvisa. Tillsammans med "Amy" och "Senna" formar "Diego Maradona" en tematisk triologi där Maradona-filmen är kedjans svagaste länk. Visst finns en spänning mellan stjärnans privata och publika ansikten men här saknas finessen som får oss att verkligen känna alla toppar som dalar. Dagens Diego möts bara genom hans intervjuade röst, vilket skapar ett avstånd som Kapadia aldrig lyckas överbrygga i sin tänkta närstudie. Det saknas ett visst mått av berättarmässig Maradona-elegans eller en "guds hand" i klipprummet.

 

Men trots filmiska brister är det svårt att inte fängslas av den karismatiske rebellen, fuskaren, hjälten och myten Maradona. Hans liv är en lika vacker som tragisk fabel om hur fotbollen skänkte världen till en fattig argentinsk pojke för att sen ta den ifrån honom. Vi får se glädjen, tårarna, de odödliga tv-ögonblicken och fotbollsgudens mer dödliga sida. En tidlös saga om en tudelad ikon, i lite för tidstypiskt brusig skrud.