Önskan 2023

Vad skulle hända om man matade en AI med ett hundra år av Disney-filmer, och bad den om att trolla fram den ultimata animerade sagan?

 

Jag kan inte påstå att det var så man fick fram ”Önskan”. Men det skulle onekligen förklara en del. För filmen - menad som en homage till alla klassiska äventyr vi växte upp med - känns snarare som ett fantasilöst hopkok av allt från ”Snövit” och ”Törnrosa” till ”Encanto” och ”Frost”.

 

Det är bara att börja bocka av klyschorna. Handlingen utspelar sig i ett förtrollat kungarike. Den älskade kung Magnifico visar sig vara en maktgalen och egenkär skithög. Tonåriga Asha behöver mod och magi för att avslöja honom. Hon är en Disneyhjältinna stöpt i en alltför välbekant mall, charmigt klumpig men med skinn på näsan, och har en bedårande liten killing som sidekick.

 

Drömmar och önskningar spelar en viktig roll i filmen. För folket i kungariket Rosas har blivit bestulna på sina. Och att drömmar är värda att kämpa för - det är budskapet som bär historien framåt.

 

Djur talar. Träd talar. Svampar talar. De flesta dansar och sjunger så fort de får chansen. Jag känner att precis allt jag ser har gjorts förr, i bättre filmer, och att berättelsen i grunden är Disneys enklaste och mest förutsägbara på länge. Saknas bara att en Prince Charming red in för att kyssa bort alla bekymmer - nej då, Asha klarar sig själv. För lite modern måste hon få vara ändå. 100-årige morfar är den enda karl hon behöver i sitt liv.

 

Även animationen är en blandning av gammalt och nytt. På gott och ont, för de klassiskt handtecknade bakgrunderna ger idag känslan av en billig och lat produktion. I kombinationen med datoranimerade karaktärer är det något som skaver redan från de allra första scenerna. Och jag sitter och hoppas att ögonen snart ska vänja sig vid den annorlunda visuella stilen, men det händer inte. Varje bildruta ser platt ut, vilket å andra sidan matchar den platta historien och de platta karaktärerna ganska väl.

 

Men ”Önskan” är ändå främst designad som en present till alla Disney-fans på året då filmstudion jubilerar stort. Det innebär en film extra laddad med påskägg och blinkningar. Håll ögonen öppna och du upptäcker många detaljer hämtade ur tidigare filmer. Några är uppenbara, som kända karaktärer som kliver rakt in i handlingen. Andra kan vara en liten grej som syns i bakgrunden eller en replik som lånats ur en barndomsfavorit.

 

Man kan spela referens-bingo med alla små överraskningar som filmskaparna har dukat fram. Och där hittas i slutändan lite magi i filmen ”Önskan”, som kanske inte är allt vi önskade oss av ett nytt Disney-äventyr, men ändå bjuder på en lätt nostalgisk upplevelse med fan-service i fokus.

 

En kul detalj endast för den svenska publiken: Peter Jöback, som en gång i tiden gjorde rösten till Aladdin, får nu 30 år senare dubba den Jafar-lika skurken Magnifico.

 

Visst har Disney hittat receptet för söta, snälla familjefilmer med lättsmälta budskap och medryckande sånger. Och visst borde även "Önskan" gå hem hos den minsta publiken. Men vi som växt upp med betydligt mer minnesvärda filmer från studion längtar snarare tillbaka till de där sagorna som verkligen berörde hjärtat, kittlade skrattmusklerna och lämnade ett avtryck. Är det försent att önska sig att Disney ska hitta tillbaks till magin?