Dune: Part Two 2024
Synopsis
"Dune: Part Two" utforskar den mytiska resan av Paul Atreides när han förenar sig med Chani och Fremen på en hämndfylld krigsstig mot konspiratörerna som förstörde hans familj. När han ställs inför valet mellan sitt livs kärlek och universums öde måste han kämpa för att förhindra en fruktansvärd framtid som bara han kan se.
Info
Originaltitel
Dune: Part Two
Biopremiär
28 februari 2024
DVD-premiär
21 maj 2024
Digitalpremiär
16 april 2024
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Åldersgräns
11 år
Längd
Storslaget rymdepos - men karaktärsdjupet sviktar
RECENSION. Den länge emotsedda fortsättningen “Dune: Part Two” är en visuellt och tekniskt sett mästerlig film. Men den stora och komplicerade berättelsen tappar något av sin kärna när karaktärerna inte mejslas fram tydligare. Dock lyckas Villeneuve hålla en oerhört komplex och spännande berättelse i schack under hela speltiden, vilket ändå är en fantastisk bedrift, skriver MovieZines Anna Hedlin.
Denis Villeneuve tar oss äntligen tillbaka till ökenplaneten Arrakis, för att följa med på resan som den unge hertigen Paul Atreides (Timothée Chalamet) och hans mamma Jessica (Rebecca Ferguson) måste göra efter att deras hertigdöme förråtts - och förgjorts. Sist vi såg mor och son i "Dune" (2021) hade de fått kontakt med den mytomspunna lokalbefolkningen, fremennerna, och tvingats hävda sig med både våld och mentala färdigheter för att motvilligt accepteras av dem.
När del två i denna klassiska sci-fi saga inleds möter vi prinsessan Irulan (Florence Pugh) och hennes far, kejsaren Shaddam IV (Christopher Walken) som styr hela universumet. Huset Atreides har utplånats av huset Harkonnen, men det hade aldrig gått utan officiellt otillåten hjälp av kejsaren och dennes krigararmé.
Baron Harkonnen (Stellan Skarsgård) har återtagit det dyrbara och viktiga kryddskördandet på Arrakis, och därmed också återfått kontrollen över planeten. Med ett viktigt undantag: fremennerna. Detta skickliga krigarfolk vägrar underkasta sig ett utomvärldsligt styre, i synnerhet inte av en härskare så grym som baronen. Ökenfolket kämpar emot, vilket försvårar livet för huset Harkonnen.
Samtidigt som maktkampen om planeten pågår upplever Paul en allt större förändring inom sig. Kryddan öppnar hans inre syn, och de visionära drömmar han haft blir allt starkare och klarare. Fremennerna talar om rösten från den yttre världen, Lisan al-Gaib, som enligt profetian ska frigöra deras värld. Vissa tror att det är Paul, andra inte. Själv upplever han en våg av inre och yttre förändringar; vilken väg är egentligen den rätta för honom? Är profetian sann, är han frälsaren för Arrakis?
Den omöjliga filmatiseringen av "Dune"
Att göra film av Frank Herberts klassiska science fiction-epos “Dune” från 1965 har sedan länge verkat vara en närmast oöverstiglig uppgift. Producenten Arthur P. Jacobs (“Planet of the Apes” 1968) gjorde det första försöket i början av 70-talet, men rodde inte saken i hamn. Därefter försökte Alejandro Jodorowsky; han hade H.R. Giger som konceptartist, och tänkte sig Mick Jagger i rollen som Feyd-Rautha och Salvador Dalí som kejsaren. Men med ett manus som klockade in på runt 14 timmars speltid och en ouppnåelig budget blev hela projektet till slut skrotat.
Ridley Scott var därefter med på "Dune"-tåget och skulle regissera en filmatisering 1979, men även detta projekt avstannade innan det blivit någon film av det.
Sen var det dags för David Lynch; han kom så långt att han faktiskt genomförde en filmversion 1984, med Kyle MacLachlan som Paul och Sir Patrick Stewart som Gurney Halleck, samt ett soundtrack av Toto. I slutändan blev det tyvärr en box office-flopp som Lynch var långt ifrån nöjd med, och i efterhand tagit avstånd från.
År 2000 producerade kabelkanalen Syfy en "Dune"-miniserie, som faktiskt vann två Emmys men blev trots det mestadels utskälld, och anses närmast ovärdig sitt källmaterial. Under samma decennium var både Peter Berg (“Deepwater Horizon") och Pierre Morel ("Taken”) på tapeten för ett omtag, men även här strandade försöken innan det blev någon film av det hela.
Denis Villeneuve har gjort en bländande vacker film...
När så Denis Villeneuve först tog sig an filmatiseringen var förväntningarna höga, men tveksamma. Skulle han lyckas med det som så många andra, visionära regissörer gått bet på? Resultatet av del ett blev ett rungande ja, med 83% på Rotten Tomatoes och biljettintäkter på över 400 miljoner dollar, att jämföra med filmens budget på 165 miljoner dollar.
Del två har spenderat 122 miljoner dollar i sin budget, och det återstår att se vad den kammar in i biljettintäkter. Oddsen för en succé är dock goda, med denna enormt välgjorda fortsättning på rymdsagan om Paul Atreides.
Vad Villeneuve skickligt byggde upp i del ett kan skördas i "Dune: Part Two", där vi är precis i startgroparna för att följa med i en snårig och komplex handling som blixtrar fram över duken. Scenografin är bländande vacker, likaså fotot, och det faktum att Villeneuve i så stor utsträckning som möjligt utnyttjat fysiska miljöer över greenscreen och effekter ger verkligen utdelning; hela utseendet känns väldigt påtagligt och genuint.
Tempot är högre, händelserna sker över hela galaxen, tidsaspekten är flytande, och både intrigerna och karaktärerna är fler. Att ha läst boken underlättar för förståelsen, men annars är ett vaket sinne att rekommendera för biobesökarna. Varje enskild karaktär har en egen agenda, och trots att Paul är den självklara huvudkaraktären finns det gott om skeenden som berör de andra spelarna.
...men karaktärerna saknar djup
Men det är just här som filmen i all sin skönhet och styrka ändå haltar lite, för det är så många personer och en så omfattande intrig att det blir svårt att få plats med allt som måste få plats för att göra berättelsen rättvisa. Det som fått stryka på foten något är ett djup hos karaktärerna. Känslan av att förstå deras motivationer - utöver det mest akuta skeendet - och få en uppfattning om vad som gör var och en av dem till en tänkande och kännande människa är lite för snålt.
Händelseutvecklingen är så pass framåtdrivande att det nästan bara är Paul som får tid för ett inre känsloliv. Resten har egentligen bara tid att kämpa - på många olika sätt - men det gör de för all del med bravur.
Kan man ändå säga att Villeneuve har lyckats med det som verkat omöjligt de senaste 50 åren? Det korta svaret är ja. Det här är både en fläskig blockbuster och en politisk nagelbitare i rymdformat i ett och samma paket, men jag önskar bara att vi fått gå lika långt på djupet som vi gått in i kaklet.
Detta till trots är “Dune: Part Two” ett science fiction-epos som kommer att vara hågkommet i lång tid; hyllat, dyrkat och älskat, och det är filmen värd. För det här är inget mindre än en modern klassiker vi blivit skänkta.
| 21 februari 2024 18:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Ja då har man sett DUNE Part II på IMAX, det är ett krav för att förstå vad Dune part II är🤩. Den ljudbilden den ljudbilden😍. Den här blir också årets film 6+ i betyg från mig. Vill ju inte spoila. Årets största upplevelse. Manus, bild, ljud, foto = perfektion i konst. Austine Butler i psykopatrollen = Perfekt. Har ni inte sett den ännu GÖR DET!!!
Oerhört snygg, fotot bländar stundtals skådespelarna men det är välspelat och alla känns rätt castade men det religiösa temat drar ner betyget och ibland tar storyn väl stora kliv och det känns som något fattas. Men ska absolut se om dom men i ett svep, kanske betyget ändras upp eller ner
Då har man sett smygpremiären av Dune: Part Two på IMAX.
Jag sällar mig till massorna i ett unisont Wow! Det är detta man går på bio för, det är detta man väntar på och inte sedan Peter Jackson's The Lord of The Rings 2001 har vi sett något lika hänförande och mästerligt.
Jag älskade den första filmen men jag måste kapitulera och medge att Dune: Part Two är på alla fronter en bättre och större film. Scen efter scen imponerar den med sin magnifika berättarteknik och bländande scenografi.
Värt varenda krona och för en gångs skull så känns biljettpriset motiverat.
Tips, se den på IMAX om du har möjlighet.
Betyget blir 5/5.