Dolemite Is My Name 2019

Den här filmen kunde lika gärna ha hetat ”Once Upon a Time in Black Hollywood”. Den tar med oss på en tidsresa tillbaka till 70-talet, och berättar om showbizdrömmar och slit, om föredettingar och framgångar, om b-film och blaxploitation.

Och det gick väl knappast att hitta en mera klockren huvudroll än Eddie Murphy, som själv varit utanför rampljuset i några år för att nu göra sin stora comeback. Han spelar Rudy Ray Moore, en medelålders sångare och ståuppkomiker vars karriär aldrig riktigt tog fart. Rudy börjar just tappa hoppet när han får oväntad inspiration till en ny akt. Med afroperuk, pimp-kläder och en mycket mer vågad show återupptäcker han sig själv som karaktären Dolemite. Sexanspelningar och svordomar haglar, till publikens chockade förtjusning.

Succén på scen följdes upp av framgångsrika skivor och rekordbrytande filmer. Den här biografin fokuserar mest på inspelningen av hans första, ”Dolemite”. Och skitsamma om Rudy inte har minsta koll på kameror och ljud, och att studion (egentligen ett igenbommat hotell) saknar el. Det saknas iallafall inte ambitioner hos karln, starkt övertygad om att Dolemite kan bli den näste Shaft.

Detta är en underbar lektion i gerilla-filmskapande när det är som bäst (eller sämst?). Inspelningen kantas av billiga specialeffekter, skrattretande kungfu, tekniska och finansiella problem, samt en regissör som ständigt super för att överleva hela cirkusen. Men Rudy Ray Moores entusiasm smittar av sig på samtliga inblandade, och med facit i hand blev filmen en av 1975 års mest otippade biosuccéer.

Murphy strålar av energi i en mycket underhållande film, som också bjuder på mysiga 70-talsmiljöer, skönt retromode och ett soundtrack som det svänger om. Det hela genomsyras av en stark feelgood-känsla, den där som ofta hittas i filmer om underdogs och drömmar som slår in.

Det blir sällan mer dramatiskt än att några nej-sägare vägrar sponsra Rudys galna projekt. Men filmen snuddar vid en del intressanta teman som kunde ha utforskats mer - som hur olika målgrupper tilltalas av olika slags underhållning, och inte minst den eviga frågan om gapet mellan kritiker och publik. Bästa exemplet är när debutfilmen "Dolemite" sågas jämte fotknölarna av samtliga tidningar, medan massorna trängs utanför slutsålda biografer i ghetto-kvarteren. En liten grabb i publiken har äntligen fått den hjälte och förebild han aldrig fått se på bio.

Rudy Ray Moores rappa, rimmande repliker skulle senare i livet ge honom öknamnet ”Godfather of Rap”. Detta är en fascinerande berättelse om en fascinerande personlighet, och en hyllning både till en kultförklarad legend och blaxploitation-genren i stort.