The Circle 2017

Mae Holland (Emma Watson) får sitt drömjobb på Apple/Google-klonen The Circle. Långt borta är det trånga båset och själadödande arbetet på hennes förra jobb, på The Circle verkar möjligheterna vara oändliga. Där använder de ny teknologi för att länka ihop användarnas personliga e-mails, sociala medier, bank och inköp med The Circles operativsystem. Mae blir företagets ansikte utåt, till en början förförd över möjligheterna av ett företag som vill ställa staten till svars, och upprätta vad de kallar en riktig demokrati, där precis allt är transparent och tillgängligt. Men snart börjar hon förstå företagets ambitioner och konsekvenserna av deras tjänster.

Handlingen är inte något nytt under solen. Föregångaren en tänker på först är givetvis George Orwells ”1984”. Den största skillnaden mellan dessa två är att i ”1984” är det staten som övervakar folket, i ”The Circle” är det ett företag som är övervakare. Dave Eggers har skrivit boken som ”The Circle” baseras på, och det är för all del ett rimligt sätt att spinna vidare på Orwells idéer. Men det berättas inte på ett tillräckligt intressant sätt, och får inte en tillfredsställande upplösning.

I grund och botten är det ganska enkla frågeställningar (Hur mycket av ditt privatliv är du villig att offra för säkerhet? Hur mycket makt bör ett företag egentligen ha?) men de hanteras så klumpigt och osubtilt. Det är som om regissör James Ponsoldt säger till tittaren ”Nu lilla vän, ska jag förklara det här så att du verkligen förstår. Ger du ett företag för mycket makt kan de utnyttja det serru.” Att vara övertydlig verkar vara hans signum som regissör, för så upplevde jag hans tidigare filmer ”The Spectacular Now” och ”The End of the Tour”.

Emma Watson är okej som Mae. Emma Watson är alltid okej. Hon sänker inte en film, men hon tillför inte mycket heller.

”The Circle” har många problem, men kanske är det främsta att klippningen. Tonen skiftar vilt mellan scenerna, och det känns som om bitar av handlingen försvunnit. Vi får veta att Mae är omtyckt på The Circle, men inget vi sett tyder på det.

John Boyega har en biroll där han spelar någon som framställs som mer viktig för handlingen än han är. Jag vet inte om "Star Wars" bara kunde avvara honom en vecka, eller om resten av hans plotline ligger bortredigerad på en dammig hårddisk någonstans – men hans karaktär är inte vad den borde vara.

De mest saknade scenerna är dock de där Mae möter konsekvenserna av sitt handlande, scener som kunnat utveckla och ge henne djup. Vi får se henne först efteråt, hur hon hanterat det som hänt nämns i förbifarten i dialogen, och hon verkar komma över det rätt snabbt.

Det ligger också en märklig stelhet över filmen, särskilt statisterna. Det är som att se en grupp utomjordingar försöka bete sig som människor. Den sortens skådespel borde fungera när en vill understryka det kultliknande i en företagskultur, men blir istället distraherande. När ”Det regnar köttbullar 2” - en barnfilm uppbyggd kring uppskattningsvis fem miljarder matbaserade ordvitsar – lyckades illustrera det kultlika under ett hippt, Storebrordoftande företag på ett bättre sätt än ett drama, är det kanske dags för alla inblandade att tänka om.