Gräns 2018

Den sjukaste film jag någonsin sätt. Det är oklart huruvida det är bra eller dåligt. Den startar långsamt för min smak och det är först halvvägs in som man känner att den blir någorlunda värd att se på. Ärligt talat skulle jag inte rekommendera denna för den vanliga biotittaren men den som letar efter något udda, artistiskt och inte minst minnesvärt så kommer man inte bli besviken.

John Ajvide Lindqvist filmatiseringen "Gräns" har jag velat se sedan en Facebook vän som beundrar författaren tipsade om filmen. Jag bor dessvärre i en småstad där vår biograf bara har en biosalong. Filmen hanns därmed inte med på grund av andra konkurrerande filmer. Men nu har den släppts på dvd. Så jag ska för ovanlighetens skull göra en dvd-recension där jag äntligen kan få tala om vad jag tycke. Men först lite om handlingen. Tullpolisen Tina (Eva Melander) har ett sjätte sinne när det gäller att peka ut smugglare. Det är nästan som om hon kan lukta sig till när någon döljer något. Men när den mystiske Vore (Eero Milonoff) kliver av färjan så tvekar hon för första gången på sina känslor. De attraheras av varandra, men när hon lär känna honom inser hon samtidigt att hennes liv är baserat på en enda stor lögn. Precis som Vore så hör Tina inte hemma i den här världen. När jag först hörde orden övernaturligt och fantasy i sammanhanget svensk film så blev jag först lite kritisk. Men eftersom jag gillar John Ajvide Lindqvists sätt att skriva och hans sätt att blanda teman som övernaturligt, skräck och personer i samhällets utkant så tyckte jag att filmen kunde vara värd att ge en chans. I det här fallet lockade även influenserna av svensk mytologi och troll. Därmed så läste jag novellen filmen är baserad på och sedan fanns ingen återvändo eftersom jag älskade boken. Och filmen älskar jag lika mycket om inte mer. I det stora hela följs boken ganska punktligt med undantag för vissa vidareutvecklingar som behövs för filmformatet. Sådana vidareutvecklingar kan vara ödesdigra ibland. Men inte i detta fall. Framförallt uppskattar jag att filmens huvudtema är identitetskris vilket jag själv i vissa faser av livet har kunnat identifiera mig med. Vem man är i ensamhet kan vara svårt nog. Men hur är man i grupp och måste man befinna sig inom samhällets sociala normer? Det är viktiga frågor som tas upp. Filmen är även en oförglömlig kärlekssaga som inte liknar någon annan man har sett. Trollmytologin som präglar filmens huvudkaraktärer vill filmens regissör Ali Abbasi att man ska se som en metafor för det västerländska samhället och vissa minoriteter som inte anses tillhöra majoriteten. De som faller utanför den sexuella normen, ser annorlunda ut, är annorlunda eller har annan hudfärg. Det kan lätt hända att dessa grupper känner sig ensamma och utfrysta och att den där metaforen är påtaglig i filmens story gör att jag verkligen tycker om den. Skådespelarna Eva Melander och Eero Milonoff som fått en varsin Guldbagge för sina roller ger verkligen färg och nyanser åt storyn. Särskilt Eva Melander som får utmaningen att spela en kvinna som i och med sitt avvikande utseende är återhållsam med såväl känslomässiga utspel som yttre gester. Detta för att inte utmärka sig. Eva Melander som precis som sin motspelare är sminkad till oigenkännlighet är en vacker kvinnan som förmodligen privat är van vid att ta större plats.Så att förminska sig på det viset som människa måste ha varit en utmaning. Och kemin som uppstår emellan hennes och Eero Milonoffs karaktärer känns väldigt äkta och påtaglig. Visuellt är också filmen en fröjd för ögat då man dras ut i trolska nästan John Bauer lika skogar fyllda med rävar, älgar och annat trevligt. Aldrig har skogar gestaltats med sådan mystik och skönhet i en svensk film. Skogsscenerna som symboliserar fristad och möjligheter till sexuell frigörelse blir en spännande kontrats till det trista samhälle där resten av filmen utspelar sig. Sammanfattningsvis så levde filmen "Gräns" verkligen upp till mina förväntningar. Det är en vacker kärlekshistoria om att våga vara sig själv trots att omgivningen har ljugit för en om vem man egentligen är. Man inspireras till tankar och grubblerier om vad som borde ändras på i vår värld och de tankarna dröjer sig kvar tills långt efter filmens slut. Mitt betyg till den vackra filmen "Gräns" är en femma av fem möjliga.

Man hade fått en ganska tydlig uppfattning om handlingen från trailers innan men filmen har en oväntad twist som iaf överraskade mig ordentligt. Annars påminner den en del om Låt den rätta komma in, även om den inte riktigt når samma nivå. Tveklöst ännu en lyckad filmatisering av en bok som kanske är lite för udda för att locka den stora publiken. Fantastiska masker o bra skådespelarinsatser av huvudkaraktärerna. Ett måste för alla cineaster.