På akutmottagningen på Maguiresjukhuset i Miami är pulsen alltid hög avsett om det gäller det hårda jobbet där blixtsnabba beslut måste tas för att rädda liv eller intrigerna mellan de människor som jobbar där. Maktkamp, syskondrama, vänskap och kärlek ser till att tillvaron alltid är turbulent även mellan de skarpa lägena i operationssalarna. Serien lever med andra ord med råge upp till sin titel.
Ingen tid slösas när vi kastas in i krisläge när ett oväder utanför riskerar utvecklas till en orkan. Innanför väggarna har ST -läkaren Danielle (Willa Fitzgerald) anmält den enormt omtyckta avdelningschefen Xander (Colin Woodell) för sexuella trakasserier och han har blivit suspenderad under utredningen. Danielle blir ny chef på avdelningen, vilket splittrar lojaliteterna i personalen.
Krisläget när de skadade kommer in i mängder gör så att Xander tas tillbaka som förstärkning och situationen blir en emotionell krutdurk. Det är den här intrigen som får mest utrymme och den utvecklas långsamt och i form av små tillbakablickar över de tio avsnitten för att hålla ovissheten hos tittaren om vad som egentligen hänt i den vid liv. Bland övriga nämnvärda karaktärer finns den kvinnotjusande kirurgen Tom (Jack Bannon), den genomsympatiske ST-läkaren Sam (Jessie T. Usher) och Dannys rättframma syster tillika kollega Harper (Jessy Yates).
Karaktärerna ges inte mycket djup när tempot är rappt, men det behövs inte i den här typen av produktion. Dialogen är så vass och skådespelarna så skickliga att vi genast får grepp om vilka alla i det stora persongalleriet är. Speciellt Woodell förtjänar stjärnstatus efter sin känslomässigt nyansrika och enormt karismatiska insats. Precis som det ska vara i en tv-serie av klassiskt snitt så hittar man som tittare genast favoriter oavsett vilka personligheter som man föredrar.
Hetsen när det handlar om liv eller död skapas med intensitet och aktörerna klarar den för den här typen av scener viktiga uppgiften att hantera alla fackord och namn på medicinska preparat med trovärdighet. När defibrillatorerna skickar stötar in i bröstkorgar så känner man det fysiskt som publik. Skadorna ser enormt realistiska ut och de kirurgiska ingreppen visas i närbild. Den som tycker skalpeller och sprutor är otäckt är därmed varnad.
Något som är viktigt att det fungerar i en sjukhusserie är att man ger hjärta till patienternas berättelser och lidande. Det görs här på ett gripande sätt och dramat drar sig inte för att tangera såpoperans melodramatiska tonfall. Resultatet blir att det känns härligt retro och får nostalgikern i mig att sakna 80- och 90-talens dramaserier som det här påminner om. Att varje kraftfullt ögonblick fått en perfekt passande låt på soundtracket är underbart. Varje gång en av läkarna som vi följer berörs personligt av en person som de ska bota så sveps vi med som vi älskar att göra.
Det är oundvikligt att tragedier inträffar och när de gör det så öppnar de tårkanalerna som floder. Euforin när ett liv mot alla odds räddas är lika stark. Som kontrast får vi värme som är genuin mellan arbetskamrater. Även andra mer giftiga känslor mellan kollegor får bett i manuset. Allt kryddas med de tal präglade av livsvisdom som hör hemma i en serie som utspelar sig i den här miljön. Balansen mellan det professionella och det privata är snyggt gjord.
”Pulse” är uppbyggd som en bra säsong av en serie ska vara med en stegrande intensitet och avslöjanden inplacerade på rätt ställen för att hålla fast publiken. Varje avsnitt avslutas med en cliffhanger som gör att man måste fortsätta titta direkt.
När det sista rullat så vill jag ha mer, så snälla Netflix, se till att leverera en fortsättning snart. Jag är beroende.