Outlaw King 2018

Den inledande scenen är en perfekt indikation på vad som väntar runt hörnet. I en nästan tio minuter lång obruten tagning ser vi först hur den eldiga skotten Robert the Bruce (Chris Pine) och hans gelikar tvingas knäböja och utlova sin lojalitet inför den engelska kungen Edvard I (Stephen Dillane). Vi tar sedan några steg tillbaka och följer med sällskapet ut ur deras tält fram till en enorm katapult som slungar iväg ett brinnande klot, avfyrat mot en närliggande fästning, så pass nära kameralinsen att man kan känna hettan och askan.

 

Precis så bygger David Mackenzie upp hela "Outlaw King". Intima och nästan dokumentära karaktärsögonblick och längre dialoger mixas med storskalig och explosiv medeltidsaction, allt skildrat med oerhörd teknisk finess och kreativitet. Till en början var jag rädd för att det bara skulle bli en upprepning av "Braveheart", som också handlar om skottarnas kamp för frihet och självstyre, men när vi tidigt i filmen får se William Wallaces avhuggna arm och halva bröstkorg upphängd på en stolpe förstod jag att jag kunde släppa den oron och bara hänga med på resan.

 

Berättandet känns mycket mer komprimerat och effektivt här än i Mel Gibsons film, då väldigt lite fokus läggs vid det politiska spelet i det hela. Mackenzie ödslar ingen tid på att försöka ge oss någon djupare förståelse för den övergripande konflikten mer än att det är frihetstörstande skottar på ena sidan av schackbrädet och förtryckande engelsmän på andra sidan. Frihet är en så pass universell och djupt rotad drivkraft att det räcker med att förstå att det är det som står på spel för att få ett grepp om huvudpersonernas motivation och agerande. Narrativets vikt läggs istället vid karaktärernas känslor och subjektiva upplevelser, både på slagfältet och utanför. 

 

Filmen håller en konstant spänning som byggs och byggs tills den fullkomligt exploderar. I de ömma scenerna med Robert, hans fru Elizabeth (Florence Pugh) och dotter Marjorie (Josie O'Brien) tidigt i filmen tampas man hela tiden men en olycksbådande och olustig känsla, som om man ovetande leker med en handgranat. När Robert och hans män senare lyfter vapen och ger sig ut på slagfältet dras sprinten ur och handgranaten detonerar i famnen på en. Inälvor spills, skallar spräcks, blodet sprutar och kameran viker inte bort. Överflödet av trubbiga, rostiga och smutsiga klingor som grafiskt peneterar kött och blod i ett hav av gyttja gör att man gläds över att leva i en mer civiliserad (eller?) tid. 

 

Både i "Starred Up" och "Hell or High Water" blev det glasklart att Mackenzie är en tekniskt skicklig regissör, men här får han chansen att verkligen skylta med det på en helt annan skala och ambitionsnivå. Med drygt 90 miljoner dollar till förfogande lyckas han göra en riktigt episk och svepande film med många kugghjul i rörelse. Actionscenerna är enorma och samtidigt så pass realistiska att man förundras över hur inte hundratals statister och hästar dog under inspelningen. Rekryteringen av fotografen Barry Ackroyd, som tidigare har gett filmer som "The Hurt Locker" och "Captain Phillips" en naturalistisk och dokumentär känsla, var med andra ord ett lyckat drag.

 

Allt detta hade kunnat stjälpas av Chris Pines blockbuster-hunkiga persona som man inte direkt förknippar med medeltid och frihetskamp, men även den försvinner imponerande nog in i den råa estetiken och jag köper honom till hundra procent i titelrollen. Han är genomgående engagerande och finstämd i sitt återhållssamma skådespel och använder ett helt annat register än jag har sett honom ta till tidigare, och då syftar jag inte enbart på att han helt oväntat väljer att visa upp hela härligheten för alla att beskåda. 

 

I vanlig ordning är det de mer utsvävande birollerna som gör störst bestående avtryck. Aaron Taylor-Johnson som den otyglade och djuriska slagkämpen James Douglas (även kallad "Black Douglas" av skräckslagna engelsmän) levererar en helt underbar och mycket minnesvärd prestation. Den allra största behållningen är dock Florence Pugh, som med bara några få scener lyckas förmedla en helt oemotståndlig blandning av empati, sårbarhet och styrka, så det är en omöjlighet att slita ögonen ifrån henne ens för en sekund. Likt i "Lady Macbeth" utstrålar hon en klassisk stjärnglans på ett så förbluffande naturligt och ledigt sätt att tankarna osökt förs till legender som Ingrid Bergman och Grace Kelly.

 

Tv-seriernas framfart de senaste åren har gjort oss bortskämda med rik karaktärsutveckling och tematiska utforskningar över flera säsonger, så när jag ser "Outlaw King" kan jag inte låta bli att fundera kring hur en längre version av den här berättelsen hade kunnat bli. Samtidigt som jag älskar den avskalade strukturen och det rappa flytet hade jag velat se mer, och jag hade gärna sett den 20 minuter långa versionen som visades på filmfestivaler tidigare i höst. Hur som helst, även i sin nuvarande form levererar den på ruskigt hög nivå och det är bara att lyfta på hatten och buga inför David Mackenzie, än en gång.