Den långa flykten 1978

Åren går och vår barndoms största filmstunder får ge utrymme för nya. Generation efter generation får nya referensramar, nya filmer att minnas och älska. Allt medan de gamla sakta men säkert glöms bort. Baserad på Richard Adams hyllade klassiker ”Watership Down” är den svenskbetitlade ”Den långa flykten”, en nostalgifläkt från 70-talet med all sin kampanda och samhällskritik men även en överraskande råhet. En bortglömd pärla som aldrig mist sin relevans.

Människans framfart tvingar en koloni av vildkaniner att ge sig ut på en farofylld flykt för att hitta ett nytt hem. Under ledning av kaningen Hazel och Fiver får de bevittna den tragedi som världens farligaste djur skapat på vår planet. En mörk historia som inte väjer för att visa en äkta verklighet även för sina yngre åskådare. Med en vacker och nästintill konstnärlig animation skapas en berörande värld där den ackompanjerande filmmusiken skänker en otrolig känsla som pendlar mellan skrämmande rysningar och berörande sorg. Det kanske är långt från Disneys musikaliska pophits men ändock förundransvärt slagkraftigt.

"Den långa flykten" är inte riktigt vad man skulle kunna vänta sig av en barnfilm med sin mörka berättarstil men den känns framförallt äkta. Något som saknas i många av dagens filmer inte bara när det gäller de för den yngre målgruppen. Historien kan tyckas simpel men berättas på ett fängslande sätt och är om något ett homage till den traditionella fabeln där budskapet är tydligt tänkvärt utan att bli kladdigt påträngande, i sann Richard Adams-anda då han gärna framställde sig som en miljökämpe.

Röstskådespelet av bland andra John Hurt, är vackert nästan poetiskt med sin teatrala framtoning och prickar in de rätta tonarterna för att skänka liv åt de animerade skapelserna. De må vara morotsätande, skuttande kaniner men känns mer mångfasetterade än många av sina tecknade geliker och som i bästa HBO-drama så offras även de bästa av karaktärer. Här mesas inte med lyckliga slut eller kärlek i solnedgången utan en rad olika personligheter skapar en känslomässig variation som ger oss alla något att känna igen och inte minst fundera över.

Att BBC nu utannonserat att en remake är på gång förtar inte magin som dess föregångare uppbådat. Jag vill ogärna sucka att det var bättre förr men det här är ett verkligt drama som bitvis får dig att tappa andan och delvis får dig att fälla tårar. Ha det i åtanke när ni sätter er med barnen framför denna rulle men låt de för all del uppleva detta mästerverk.