Andra människors barn 2022

Rachel är en lärare i 40-årsåldern som omgivs av andra människors barn, från eleverna i hennes klass till hennes nya pojkvän Alis unga dotter. Hon är sugen på att bli förälder till ett eget barn, men brottas med hotet att hennes biologiska klocka snart kommer säga att det är för sent.

 

Den tickande klockan är filmens primära antagonist. Rachel frågar hur lång tid hon har kvar, vilket en betydligt äldre gynekolog (i en kul cameo av filmskaparen Frederick Wiseman) svarar att han ställer sig själv samma fråga varje dag. Att Rachel snart är för gammal för att kunna ha barn ses i filmen som en sorts död.

 

Rachel fäster sig vid Alis unga dotter Leila som om det vore hennes eget barn och filmen skickligt presenterar hur det kan bli ett problem; skulle relationen med Ali brytas upp så gör relationen med Leila också det. Förhållandet med andra människors barn, vare sig om det är genom vänskap eller äktenskap, kan enkelt kastas åt sidan. Rachel går att bytas bort och plötsligt hade inte Leila funnits i hennes liv nå mer.

 

Joachim Triers ”Världens värsta människa” är en passande kamrat till ”Andra människors barn”, men medan den förstnämnda fångar huvudpersonens komplicerade headspace med kreativt filmskapande, så är det sällan att den sistnämnda lyckas expandera utöver sina begränsade idéer. Regissören Rebecca Zlotowski ingjuter en visuellt kreativ gnista i filmen så pass sällan att när vi väl får en irisövergång så känns den malplacerad.

 

Likt det platta bildspråket så hålls manuset på en stabil men förutsägbar nivå som förlitar sig lite väl mycket på huvudskådespelaren. Virginie Efiras prestation som Rachel är märkbart mer komplex och dynamisk än resten av filmens viktklass. Hon lyfter upp ett typiskt narrativ till ett stundtals djupgående drama med en glasyr av romantisk komedi.

 

I slutändan är ”Andra människors barn” en underhållande upplevelse men med en starkare konflikt i teori än vad manuset ofta lyckas dramatisera. Virginie Efira säljer dramat, men resten av produktionen är lite för konventionell för att lyftas till en högre nivå. Filmen lyckas komma till en tillfredställande slutsats, men det är svårt att ignorera känslan att de sista stunderna borde landa mycket hårdare.