En doft av kärlek - Pot au Feu 2023

Jag förstår att matporr (det vill säga filmer och serier som fokuserar på maten och matlagningen, ingenting annat) är populärt. Och visst är det härligt att se fantastiska kulinariska kreationer bli till. Visst är det härligt att se människor njuta av sina skapelser.

 

Fast om det är allt du har att bjuda på, blir det en näringsfattig historia som serveras.

 

Inte för att “En doft av kärlek - Pot au Feu” helt saknar handling eller karaktär. I grunden finns här en riktigt fin berättelse, om relationen mellan en gourmanden och matälskaren Dodin (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche). Under de 20 åren som hon arbetat för honom har de kommit varandra allt närmare, men bara till en gräns. Eugénie älskar sin frihet och vill inte gifta sig. Men på vägen mot livets höst kan även den mest envisa få anledning att ändra sig. 

 

Jag gillar deras relation. Jag gillar karaktärerna, och skådespelarna som gestaltar dem. Framför allt Binoche är fenomenal. Det är dock för lite. Berättelsen om Dodin och Eugénie tar upp en förhållandevis liten del av speltiden, vilket lämnar desto mer speltid åt det där som i slutändan blir ointressant.

 

Egentligen är historien ganska förutsägbar, vilket är synd, men Binoche och Magimel är tillräckligt fina tillsammans att jag skulle kunna ursäkta det. Se bortom det. Om den hade getts mer plats, vi hade fått se mer av deras liv tillsammans, om vi hade fått se mer av utvecklingen. 

 

Men det blir ju framför allt bara en jäkla massa matlagande. Den inledande matlagningscenen är verkligen otympligt lång. Under dylika omständigheter orkar jag inte  ens bry mig om hur välgjort och vackert filmat allt är.

 

För det är verkligen vansinnigt vackert. Då menar jag inte bara maten och matlagningen, utan i allra högsta grad fotot och scenografin. Miljöerna. Såväl huset de bor i som den magiskt vackra trädgården. 

 

Så, ja, det finns mycket njutbart. Tyvärr känns det i slutändan mest bara som utfyllnad, som något näringsfattigt snacks som visserligen är gott men aldrig tillfredsställer.

 

Efter pressvisningen av “En doft av kärlek - Pot au Feu” var det flera personer som pratade om hur hungriga de var. Det gällde mig också, även om jag mest av allt hungrade efter en fylligare film.