The Wolfpack 2015

I ett av miljonsprogrammens höghus i New York-stadsdelen Lower East Side bor sex unga bröder. De älskar film och är de bästa av vänner. De skulle kunna vara som vilka unga killar som helst – men det är de inte. För trots att de bor i en av världens mest livliga metropoler, så har de levt helt avskärmade från omvärlden och känner ingen utanför den egna familjen.

Pappan Oscar, ursprungligen från Peru, har styrt familjen med järnhand och har inte låtit barnen gå ut mer än ett par gånger per år, och aldrig utan en vuxens sällskap. Vissa år har de inte lämnat lägenheten alls. De har alla haft hemundervisning, och mamma Susanne har varit deras enda lärare. Den enda länken de haft till omvärlden är genom tusentals av filmer som de sett om och om igen, och till och med iscensatt och filmat hemma i vardagsrummet.

Men så en dag bestämmer sig en av bröderna, Mukunda, för att han vill trotsa pappans regler och gå ut. Efter ett par egna äventyr får han med sig resten av gänget. Med smeknamnet ”The Wolfpack” är de verkligen en syn: waifer-tunna, med långt svart hår ner till midjan och klädda i svarta kostymer – precis som sina favoritkaraktärer i Reservoir Dogs – drar de fram i grupp längs stadens gator.

Det är inte konstigt att regissören Crystal Moselle kände sig tvungen att ta kontakt med dem när hon fick syn på dem under en sådan här tur. Trots att de var skygga inför andra människor, blev de fascinerade av hennes jobb, så de lät henne börja filma dem. Det är något hon fortsätter med under flera år. Resultatet är den film vi får se, som MovieZine tog del av på Tribeca Film Festival i just New York.

Att lyckas stöta på ett sånt här gäng, som har fått nöja sig med att hela livet stirra ut på en stad som New York från sitt fönster, utan att alls fått ta del av den – är helt otroligt. Som dokumentärfilmare är det ett drömscenario. Historien i sig är så fascinerande att det känns som en film man bara måste se. Nyfikenheten över hur en sådan uppväxt har påverkat killarna är uppenbar. Att de blivit så normala som de ändå framstår i filmen, är nästan på gränsen till osannolikt, och antagligen något de har filmens värld att tacka för.

Men det går inte att förneka att om en mer erfaren dokumentärfilmare än förstagångsregissören Moselle hade upptäckt killarna den där dagen så hade vi antagligen fått ett mer intressant resultat. Lika fascinerande som Angulo-brödernas berättelse är, är det att hon tillbringat så mycket tid med dem utan att kunna ge en djupare och mer tydlig bild av vilka de är och vad som skett.

Killarna har växt upp i en miljö som de beskriver som ett fängelse, men trots att det finns tydliga spänningar mellan dem och pappan, leder det inte till någon riktig  konfrontation, eller upplösande ögonblick. När Moselle till slut får Oscar i intervjustolen framför kameran, pressas han inte med några särskilt tuffa frågor.

Mamma Susanne intervjuas också, en inledningsvis vek kvinna som aldrig ville att barnen skulle växa upp i en tuff storstad som New York, utan på landet med natur runtomkring, och som därför accepterat makens beslut att hålla dem hemma. Under åren som går, under den tid då sönerna börjar söka sig ut, får hon tillbaka en del av sin kraft och självkänsla. Men är hon ångerfull? Inser vad hon har tillåtit ske? Det är inte särskilt tydligt.

Man undrar också var resten av samhället är. Det avslöjas i filmen att Mukunda arresterades och togs in på psyket när han först tog sig utanför lägenhetens dörrar. Så någon utanför familjen måste ju ha vetat. Det hade varit intressant att höra från dem.

Jag ger filmen en 3:a för att jag ändå tycker att den är värd att se. Framför allt för att man verkligen gillar killarna, som trots sin uppväxt är ett gäng riktigt sköna typer. Men det går inte att bortse från att det här hade kunnat bli så otroligt mycket mer fängslande än vad det är här.