Past Lives 2023

Kärlek på film är ungefär lika uttjatad som en bok i bokhyllan. De flesta varianter av komplikationer och annat trassel, har vi redan sett utspelas från diverse olika vinklar. Det som sker här är egentligen inget undantag. Vi har sett det förr, men sällan har det varit så här underbart och gripande. Långfilmsdebuterande pjäsförfattaren Celine Song har både skrivit och regisserat detta subtila, och konstant vibrerande mästerverk.

 

”Past Lives” handlar om Na Young och Hae Sung. Vi möter dem som unga hemma i Seoul, när de är ett oskyldigt rodnande par, en pojkvän och en flickvän. När hon flyttar med sin familj till Kanada, tappar de tu kontakten. Många år senare söker de upp varandra på Facebook och inleder en intim digital relation. De är nära trots avståndet och kan prata om allt, och gör det också. Efter ett tag vill Nora (som Na Young numera heter) till Hae Sungs stora sorg, ta en paus. Det verkliga livet gör sig snart påmint, och de båda inleder nya relationer. Känslorna finns ändå kvar och när de många år senare ses igen, prövas deras vänskap, men också deras lojalitet gentemot sina partners.

 

På ett sätt är det här ett klassiskt triangeldrama. Historien kretsar kring två personer, och påverkar framförallt en tredje. Fokus ligger på Nora och Hae Sung, och det är deras liv och längtan vi får ta del av, och det är dem vi bryr oss om. Samtidigt sker inget drama i ett vakuum, och deras ageranden och val kommer kasta skugga även över andra. Det här är en film om känslor, och om kärlek då och nu. Det handlar även om tidigare liv och om ödet, men också om att acceptera det som blivit, och inte jaga det som kunde ha varit.

 

Song har skrivit en historia som skapar tryckvågor av känslor hos oss åskådare. Filmen lurpassar med sin på ytan anspråkslösa stil, och skjuter emotionella pilar på oss när vi som minst anar det. Upplevelsen är hjärtskärande ljuvlig, ärlig och samtidigt så smärtsam att det river i mig invärtes. 

 

Fotot är vid en första anblick inte särskilt anmärkningsvärt, men ändå är allting så otroligt vackert och färgtonen behaglig. Kameran gör intressanta horisontella åkningar, som i en cirkulär rörelse, som omsluter dramat, men som också med omsorg lyfter fram det som pulserar i dess kärna. 

 

Dialogen är sparsmakad, med många, långa luckor av tystnad. Dock är det aldrig långtråkigt eller händelselöst i dessa, ty det är ofta i tystnaden som dramatiken sker. Det som inte yttras i ord, ges uttryck för i allt det andra vi ser, i blickarna, i de tafatta leendena och den intensivt motstridiga längtan efter det som aldrig blev. Song litar på stillhetens kraft, men också på sin skådespelande tät-trio, på Greta Lee som Nora, Teo Yoo som Hae Sung och John Magaro som Noras man Arthur. De är alla övertygande och gör allting exakt rätt. Det är svårt att förklara vad som gör deras agerande så bra i detta, eftersom det egentligen handlar om att det inte är ett agerande vi skådar. De spelar inte, de bara är. Det är deras närvaro i situationen och deras tillit till historien, som utstrålar sådan självklarhet att den smittar av sig på oss. 

 

”Past Lives” är en fantastiskt fin och mångfacetterad film, lika vacker som smärtsam och lika lågmäld som explosiv. När filmen går mot sitt oundvikliga slut, finns det kvar funderingar som inte förklarats, men det finns ingen brådska i mig att få några svar. Magin finns i det gåtfulla och outtalade, och när jag efter filmen lämnar salongen gör jag det med tårar i ögonen, men med ett brett leende i hjärtat.