Den sista resan 2024

I och med denna, deras tredje film, visar duon att de är så mycket mer än bara två rappkäftade lustigkurrar. Inte för att jag personligen någonsin tvivlat, men efter detta torde ingen annan göra det heller.

 

”Den sista resan” är ett bevis på deras okuvliga och unika förmåga att berätta om andra människor, så att det känns som om det handlar om en själv. Detta till exempel är en film om en åldrad man och hans minnen, men säger samtidigt i min betraktelse så mycket om mitt liv, med betoning på det jag finner vara viktigt i det. 

 

Filips älskade pappa Lars är ”lite nere”. Han har tappat lusten och sitter hemma i Köping i sin skinnfåtölj från Belgien och gör ingenting. Filip är bekymrad över att se hans en gång så sprudlande far tyna bort och vill göra något åt det. Tillsammans med vännen Fredrik ska de ta med pappa Lars på en resa down memory lane till Frankrike, till kusten där familjen brukade tillbringa alla sina somrar, när barnen var små.

 

Men Lars är gammal och ängslig, med väl accelererad skröplighet så han orkar inte riktigt. Motgångarna hopar sig, och ett tag verkar det inte som att resan kommer bli av. Men det gör den, och vi får följa med! 

 

Det här är egentligen en rätt typisk road movie, med den enkla premissen att någon eller några ska färdas från a till b, bli rika på upplevelser och erfarenheter, som till sist ger nya insikter. Just det händer även här, och det är inte mycket som egentligen överraskar. Men det behöver det inte göra heller. Istället är det skaparduons goda avsikter, kombinerat med pappa Lars härliga personlighet och kvicka repliker, samt ett underbart soundtrack, som gör att det blir så otroligt fint.

 

Jag tvivlar inte en sekund på att det finns väldigt mycket tanke och arbete bakom allt, men det känns inte som det, och det är rätt skönt. Filip och Fredriks pillemariska lusta att liksom skjuta lite från höften, med hopp om att träffa rätt, kan anas genom allt och det lättar upp.  

 

Det här är en väldigt personlig film. Framförallt för Filip, som är ovanligt öppen med sina tankar och känslor kring vad som händer och väntar. Han är på sätt och vis blodet som pumpas in i detta, och således det som också gör att filmen blir till en av de starkaste och mest ömsinta dokumentära bioupplevelserna på bra länge.   

 

Tidigt i filmen frågar sig Fredrik vad han egentligen har att göra i detta, en fundering som först är berättigad, men som också snabbt får sitt svar. Han är där i första hand för att stötta sin vän, och hans närvaro känns nödvändig för att historien inte ska svälla över i sentimentalitet. Filip behöver honom för att kunna lyfta blicken och rikta den mot en vidare horisont. Dessutom behöver vi åskådare dem båda för deras ofta ölstinna livsreflektioner på vägen.

 

”Den sista resan” är en härligt livsbejakande film om rädslan för avskedet som alltid väntar. Men det är också en berättelse om minnen, och en uppmaning att använda det förgångna som en språngbräda till det vi fortfarande har framför oss. Historien har ett sorgens skimmer över sig och det blir stundvis rejält hjärtskärande, men också relaterbart.

 

Det blir många tårar, dels över insikten om att livet är ett lån, men också över min egen motsträviga acceptans om just det faktumet, som sakteligen i och med detta sipprar in. Men också över det fina jag får ta del av, över nostalgin, som aldrig känns sökt eller utstuderad.

 

”Den sista resan” är en gripande skildring av kärleken mellan en far och hans son, men det är också en underhållande och upplyftande hyllning till livet. Vi blir påminda om det oundvikliga i dess ände, vilket paradoxalt nog även påminner oss om att fortsätta leva så länge vi bara kan. Att förbli sittandes i en skinnfåtölj, även om den är från Belgien, är att enkom överleva. Och livet, liksom pappa Lars, förtjänar så mycket mer.