Grinchen 2018

Theodor Geisels (aka Dr. Seuss) älskade barnboksklassiker ”How The Grinch Stole Christmas!” har blivit film igen, denna gång i animerad form. Det prestigefyllda produktionsbolaget Illumination har skapat en oemotståndligt intagande vintervärld med den lilla byn Whoville i centrum, vars innevånare dyrkar julen. Alla utom en, vill säga...

Oscarsnominerade Benedict Cumberbatch lånar sin röst till Grinchen, den grönbehårade surgubben som bor på berget Mt. Krumpet, på säkert avstånd från de julälskande byborna. Ensam och isolerad har han bosatt sig inuti en grotta, i ett hem fullt av finurliga uppfinningar som gör livet materiellt bekvämt för honom. Hans lojala hund Max håller honom sällskap, och de båda går bara ut när de måste in till byn för att fylla på skafferiet med mat.

Men julfirandet blir bara större och större i Whoville för varje år, och Grinchen får inte vara ifred. Därför bestämmer han sig för att stjäla julen! För att göra det måste han låtsas vara jultomte, skaffa en släde, och hitta renar att dra den. Han lyckas fånga in en överviktig men genomsnäll ren som heter Fred.

De tre ger sig av på julafton, när byborna sover, för att ta sig in i deras hem och plocka bort alla juldekorationer, alla julklappar, alla julgranar och allt julgodis. Men samtidigt har lilla Cindy-Lou Who (som Cameron Seely från ”The Greatest Showman” ger röst åt) smidit egna planer, eftersom hon har ett viktigt meddelande till Jultomten. Deras vägar korsas oundvikligen, och frågan är om hennes oskuldsfulla glädje och optimism kan segra över Grinchens elakhet och cynism?

”Grinchen” är en välgjord, charmig och intagande julfilm - en ny klassiker för stora och små! Ni som sett "Grinchen" (2000) med Jim Carrey kommer uppskatta de exakt återgivna sekvenserna i inledningen, som när charmige hunden Max fixar frukost. Grinchen själv känns dock snällare i denna version, och man skulle nästan kunna säga att filmen tar honom mer på allvar. Överlag tilltalar den här filmen mig mycket mer än föregångaren - det känns som den är gjord i ett format där berättelsen hör hemma!

 

De fint animerade filmrutorna bjuder på många skratt och mycket humor. Exempel på roliga scener är när Fred slowmotion-halkar runt på isen, eller lär sig att se på Grinchen med ”hundögon” så att han får sova i Grinchens säng, som han helt fyller upp med sin stora kroppshydda. Men den scenen visar också hur snäll Grinchen är under sin tvära yta.

Som alla tecknade julfilmer där godheten tävlar med cynism finns där så klart ett väl beprövat bakomliggande recept, vars ingredienser bland annat är moraliska pekpinnar uppblandat med godhetspredikan. Karaktärerna är oemotståndligt charmiga, och fungerar som perfekta budbärare för filmens budskap. (Dem kommer vi förvisso se mer av - i samband med pressvisningen visades en hel sektion med uppradade gosedjur upp, som jag förmodar ska ut till affärerna inför juklappsförsäljningen, och i pressutskicket förutspås renen Fred bli den nya gosedjursfavoriten.)

Men beprövade recept används för att de fungerar, och när ingredienserna håller såpass hög kvalité som i ”Grinchen”, från manus till animation och röster tillhörande skådisar av Cumberbatchs kaliber, är det bara att applådera, njuta, och åka med. Resultatet är ett välgjort paket med väldigt mycket hjärta, trots att Grinchens eget är två storlekar för små. Jag noterade att det fina, jämna berättartempot bibehöll publikens fulla uppmärksamhet, även minstingarnas.

 

Visst finns det mer komplexa animerade filmer därute med mer sofistikerade budskap, men för mig har ”Grinchen” en gammaldags snällhetscharm, som jag vet att jag skulle ha älskat om jag sett den som liten. Tänk att vakna upp tidigt på julaftonsmorgon och slå på TV:n och börja dagen med Grinchen och Max och Fred! Min analytiska vuxensida får helt enkelt ta ett kliv tillbaka och låta barnet i mig bestämma, när det blir dags att sätta betyg. 

Sockersöt? Absolut. Sentimental? Jajamensan. Visst fällde jag en tår eller två på slutet. För vad är väl en tecknad julfilm? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, trist och alldeles... alldeles underbar! Jag lämnar biosalongen med en varm känsla i maggropen och ett småleende på läpparna. ”Grinchen” får full julpott av mig!