Blackhat 2015

”Blackhat” innehåller flera eleganta helikoptervyer över nattliga storstadslandskap, à la klassisk Michael Mann. Den 71-årige regissören (”Manhunter”, ”Heat”, ”Collateral”) är fortfarande skicklig på att skildra skyskrapor och neonljus som en integrerad del av berättelsen, och på att skapa en karakteristisk stämning med hjälp av mäktiga etableringsbilder och åkningar över betongkolosser och trafikljus, till tonerna av slickad ambient. Han kan konsten att göra staden levande.

Det blir vid åtminstone ett tillfälle tydligt att Mann inte heller har glömt bort hur man regisserar eldstrider. När det väl börjar pangas sitter man som fastnaglad i biosätet. Men dessa Michael Mann-attribut kan man finna i många andra av hans filmer.

Och cyberterrorthrillern ”Blackhat” har just inte så mycket annat att komma med, trots att ämnet ligger i tiden och absolut hade kunnat göras rättvisa med en mindre generisk story. Och annorlunda casting. Jag hävdar nu inte att alla hackare på film måste vara likbleka, anemiska och överviktiga, men för att göra Chris Hemsworth trovärdig som cyberterrorist hade det krävts, ja, något i karaktären eller dialogen som inte finns här. Det är en sak att denne blonde herkuleslike hunk glider omkring med uppknäppt skjorta och blottar sin kroppsbyggarfysik samtidigt som han knäcker varje tänkbart datorproblem utan att blinka – särskilt imponerande är det att han har koll på all modern mjukvara trots att han har suttit inlåst i fängelse de senaste åren - men när det också visar sig att han helt kravlöst kan spöa upp lönnmördare och legosoldater till höger och vänster blir det bara fånigt. Han är ju svårare att rå på än självaste Thor! När blev han bäst i världen på att slåss?

Man kan också fråga sig varför Michael Mann valde en inledningssekvens där vi får ta del av en hackerattack på ett kärnkraftverk sett inifrån själva hårdvaran. Det fanns en period i amerikansk film när det kändes fräscht att låta kraftiga inzoomningar på telejack och liknande övergå i subjektiva åkningar längs koppartrådar och kretskort medan man så att säga följer informationen över nätverket, men sådana scener brukade tjäna som hastiga övergångar för att illustrera cyberrymdens omfattning. Här blir vi instängda i processorer och olika reglage i flera minuter. Det ondskefulla datorvirusets framfart illustreras av ett vitt, blinkande ljus. Det är oklart vad man som tittare ska göra med denna information.

Under långa perioder väljer Mann också att presentera sina skådespelare i extrema, halvslarviga närbilder, möjligtvis för att ge filmen en känsla av realism. Men historien är varken det subtila, spänningsbyggande mysterium som den utger sig för att vara, eller ett intelligent skräckscenario signerat global cyberterrorism. I slutändan handlar det mest bara om att skurkarna ska få råpisk av hjälten. Tur då att världens biffigaste och bistraste hacker har fått permission från finkan, och gudskelov att hans hår faller så snyggt när han knäcker nackar och brandväggar.