Pearl 2022

En stjärna i skräckhimlen föddes i och med Mia Goths medverkan i Ti Wests ”X” tidigare i år. Så här efter ”Pearl” lyser den starkare än någonsin. Goth spelar Pearl, som vi fick möta i den förre filmen. Då var hon en gammal och bitter blodtörstig kvinna, och här får vi alltså möta henne igen, fast i mycket yngre skepnad.

 

Året är 1918 och vi får träffa unga Pearl som bor med sina föräldrar på landet. Hon är gift, men hennes man är ute i krig. Pearls mamma är strikt och dömande, medan pappan inte är så mycket alls, där han sitter förlamad i sin rullstol och mest bara dreglar. Det råder svåra tider, dels på grund av kriget, men också som en följd av den pågående pandemin (spanska flugan). Människor är rädda, skyler sina ansikten och väljer att isolera sig i sina hem (ja vi känner igen oss). Pearl är en fri själ och känner sig fångad i sin tillvaro. Hon drömmer om att bryta sig loss från vardag och slentrian, och att få dansa bort i solnedgången. Den drömmen kommer kosta många människor sina liv, men Pearl, ja hon drömmer vidare…

 

Goth och West skrev manuset tillsammans under pandemin. Och det märks, inte minst av den överhängande starka känslan av isolering och oro som råder. ”Pearl” kan på många sätt ses som en film som speglar vår egen samtid, om hur dysfunktionella relationer och sinnesstämningar frodas i kaos. Och om hur prestationskrav och misslyckanden kan driva vem som helst till vansinne. Överhuvudtaget finns här många intressanta lager att upptäcka, och jag älskar att krut lagts på också annat, än bara huvudkaraktären och hennes begynnande böjelser.

 

Fotografen Eliot Rockett (som även fotade ”X”) har här gjort en starkt färggrann film, med snygg retroestetik. Det vackra visuella, tillsammans med den tralliga tonen fungerar perfekt som en motsägelsefull backdrop till frenesin som frodas båda under ytan, men också öppet i förgrunden. Det är något synnerligen otäckt och illavarslande med galopperande galenskap i färgglada omgivningar.

 

Filmen ger oss inte bara en inblick i Pearls mordiska motivationer, utan visar även upp en värld, starkt påverkat av pågående kriser. Den riktar kritik mot exploateringen av kvinnor och mot nöjesindustrin som glupskt tuggar i sig unga människors drömmar, ”bones and all”. När Pearl går på audition till en musikal som kyrkan ska sätta upp, får hon veta av juryn att hon inte har ”the X-factor”. Något som, givet hennes redan svajande psyke, såklart bidrar till ytterligare raseri.

 

Mia Goth är som sagt fullständigt sagolik. Hon ger ett så oskuldsfullt intryck, där hon strosar runt på gården och pratar med sina djurvänner. Ibland slår hon utan betänkligheter ihjäl några av dem med högaffeln, och matar dem till hennes favoritkompis, krokodilen Theda, i dammen intill. Hennes ansikte är öppet och uttrycker så mycket, oftast med ett leende. Men bakom det kan oändligt mycket mer och mörkare anas.

 

”Pearl” är inte direkt otäck visuellt, och blodet sprutar oväntat sparsamt. Ändå är filmen rysligt obehaglig. Att i soldränkta landskap betrakta en människas förfall och eskalerande våldsbejakande, hela tiden ackompanjerat med ljuvliga melodier, är mer skrämmande än om någon får halsen avskuren i en mörk gränd. Missförstå mig rätt. Detta är ingen barnfilm och det blir stundvis väldigt våldsamt, om än mindre än man kanske från början hade trott eller önskat.

 

”Pearl” är en riktig pärla till film. Smart, rolig, hemsk och helt underbar. I slutändan är den också exakt det jag ville ha, även om jag inledningsvis hade hoppats på mer splatter. Som den prequel som detta är, kompletterar historien perfekt den vi redan sett i suveräna ”X”. Det är dock inte nödvändigt att ha sett den innan, då denna film mycket väl står på egna ben. Samtidigt tycker jag båda blir ännu lite bättre var för i sig, när de kombineras.

 

”Pearl” är ett resultat av ett suveränt samarbete och jag vill påstå att ett drömmigt mardrömsteam härmed är fött. Låt oss nu bara hoppas på många fler filmer skapade av skräckduon West och Goth. För det är vi värda!