Superswede: En film om Ronnie Peterson 2017

Det var den tionde september 1978 som Ronnie Peterson kraschade sin Formel 1-bil på Autodromo Nazionale Monza, under prestigetävlingen Italienska Grand Prix.

 

Smällen var våldsam och Petersons vrak fattade eld under dramatiska omständigheter, men när ett par av svenskens medtävlande lyckades dra honom ut ur det brinnande vraket var han vid medvetande – visserligen med massakrerade ben, men utan livshotande skallskador.

 

Chocken blev därför påtaglig när det nästa dag meddelades att Peterson hade avlidit. Han hade, efter att ha rådgjort med italienska läkare, gett sitt medgivande till ett ingrepp som syftade till att stabilisera benen; komplikationer tillstötte under operationen och Peterson dog av det akuta tillståndet chocklunga. Han sörjdes som en nationalhjälte och är i skrivande stund oöverträffad som svensk Formel 1-förare både vad gäller meriter och historiskt anseende.

Petersons liv och karriär är så klart ett givet ämne för en dokumentär på vita duken, och det förefaller märkligt att ett sådant projekt inte har realiserats tidigare. Man behöver knappast vara ett hängivet fan av motorsport – själv är jag fullkomligt ointresserad – för att imponeras av livsgärningen i fråga.

 

Peterson tillhörde den absoluta världseliten under många år, dessutom i en tid då Formel 1 var förknippat med livsfara i betygligt högre grad än i dag. Att hävda att förarna under tidigare decennier strök med som flugor är ingen överdrift sett till statistiken. Numera är prognosen betydligt ljusare. Faktum är, hävdar en av Petersons gamla konkurrenter i filmen, att man ska ha en infernalisk otur för att förolyckas på en Formel 1-bana i dag – bilarna är helt enkelt inte längre lättandtändliga plåtlådor som blixtsnabbt förvandlas till dödsfällor vid en krock.

 

Dokumentären påvisar tydligt dessa historiska skillnader och tecknar även effektivt bilden av ett kollektiv av racerförare som trots eller tack vare omständigheterna sammansvetsades till en enda stor familj. Förenade av dödsföraktande passion, kompisar utanför banan och konkurrenter ända fram till mållinjen.

”Superswede” är också mer minnesvärd som historiskt dokument över sjuttiotalets racingkultur än som personporträtt. Ronnie Peterson framstår på alla sätt och vis som en genomhygglig prick, utan ett enda skelett i garderoben. Den anspråkslösa och lite blyga hållningen som han uppvisar i intervjuer samexisterade naturligtvis med en kompromisslös vinnarmentalitet – utan en sådan skulle Peterson knappast ha kunnat tävla på den nivå han gjorde – men den dynamiken kommer sällan eller aldrig till uttryck i dokumentären. Alla inblandade har bara gott att säga om den blonde, hygglige svensken och hans vackra, hyggliga fru, och det finns inget skäl att misstro dem.

 

Naturligtvis ska man inte heller inte efterlysa något nidporträtt för sakens skull, och om dramatiken i Petersons liv nu uteslutande utspelade sig på racingbanan så är det gott så. Finns det inga demoner att skaka fram så gör det inte det, och det har säkert heller inte varit filmmakarnas ambition.

 

Men faktum kvarstår att det hade behövts fler nyanser i berättelsen om privatpersonen Peterson för att göra honom riktig synlig mot fonden av vrålande Formel 1-bilar och fullsatta publikläktare.