Darkland 2017

Fenar Ahmads hårdkokta actionthriller "Darkland" har “Pushers" blod pulserandes i ådrorna och släktskapet känns redan från öppningsscenen - en andlös mopedjakt längs gator vi känner igen från -96.

 

Berättarglädjen känns från allra första öppningsbilden som svävar över ett regntungt Köpenhamn innan den vrids och dyker rakt ner i gatan mot en bil och sista skälvande sekunderna innan ett bankrån vilket ska bli startskottet för filmens mörka hämndspiral. “Darkland” tar ett bestämt kliv bort från den rådande medelklassnormen i dansk film och vänder kameran rakt ner mot gatan i en film om mötet mellan stadens undre och övre värld.

Zaid (en suverän Dar Salim) har klättrat i samhället, lämnat orten och kampsporten bakom sig för att bli framgångsrik hjärtkirurg och symboliskt flyttat in högst upp i ett elfenbenstorn av dansk design på Islands Brygge med staden för sina fötter. Där uppifrån hörs bara ett stillsamt brus från de gator som döljer ett mörker bakom tonade bilrutor. Kvar i förortslägenheten sitter hans far bakom neddragna persienner, fastvuxen i soffan framför irakisk tv medan lillebror, som aldrig klättrade uppåt, fastnade i botten av en underjordisk källarklubb som springpojke åt den lokala knarkkungen Bronco.

Under en helgmiddag med de nya finkulturella vännerna knackar det förflutna på Zaids dörr. Hans bror behöver låna 100 000 kronor och det fort. Det är sista gången, som så många gånger förr. Zaid skickar symboliskt ner honom i hissen. Tillbaka till gatan. Han vänder sin bror ryggen utan att veta att det är sista gången han ska se honom i livet.

Broderns död släcker ett ljus bakom Zaids ögon. Ett mörkt täcke läggs över hans tillvaro som han inte lyckas skaka av sig, hur många gånger hans havande fru än säger att det inte var hans fel. Någonting har gått sönder i honom, någonting som inte går att laga och när polisen inte vill hjälpa till så bestämmer han sig, konsumerad av skuld och sorg, för att ta rättvisan i egna händer.

Det krävs ett visst mod för att göra genrefilm med nordiska villkor och Fenar Ahmad går verkligen hela vägen med "Darkland". Med en pondus som smittar av sig räds han varken att spetsa till sina karaktärer eller att måla med starka konstraster i hämndsagan om antihjälten som byter den vita läkarocken mot en svart skottsäker väst och svartlackerad Ducati för att bli Islands Brygges egen Dark Knight.

 

Det reflexmässiga infallet att avfärda den fåniga titeln och hela upplägget som pajigt slås ner direkt av filmens pulserande, högljudda adrenalinaction som träffar en likt en stenhård dansk skalle med en ljudmatta som trycker en tillbaka i biostolen. Ahmad menar verkligen allvar och jag vågar inte röra mig ur fläcken, även om det betyder att jag kliver ur biosalongen med näsblod.

Ahmad räds aldrig genreklyschorna, han omfamnar dem men är skicklig nog att klä dem i ny kostym. Samtidigt glömmer han inte var han kommer ifrån och skickar en hel bukett av kärlekshälsningar till Nicolas Winding Refn som tjugo år tidigare tackade nej till den ansedda danska filmskolan för att gå sin egen väg och bryta helt ny filmisk mark i Danmark med “Pusher”. Med samma mod och omisstagliga passion för film tar Ahmad vid där Winding Refn slutade, men visar samtidigt att tiderna har förändrats sen 1996. Gatorna är inte vad de brukade vara säger Zaids barndomsvän när han börjar träna kampsport igen - en kniv då är en AK47:a idag.

"Darkland" är en formmässigt djärv andrafilm från den dansk-irakiske regissören där ljuddesignen och arkitekturen genom kontrasterna mellan den övre och undre världen i staden får en bärande roll, samtidigt som villkoren för att accepteras i en ny kultur läggs under en lupp. I en växelverkan mellan det frenetiskt adrenalinstinna och det finstämda skiftar filmen form i takt med Jens Ole Wowk McCoys musik på nedstigningen till en gangstervärld långt bortom Nyhavn-hygge.

 

Här finns Winding Refns gangsters och neon men tankarna svävar även till svenska “Snabba Cash”, norska “Huvudjägarna”, franska “Profeten” och förra årets underbara italienska gangsterrulle “Suburra". Med små medel och en otrolig energi formas en uppvisning i stenhård action som visar prov på en nordisk palett bortom bleka gråtoner.