Vid avslutningen av Oscarsgalan 2017 blev Damien Chazelles musikal om optimistiska drömmar korad till årets bästa film – eller i alla fall i ett par minuter. Det visade sig att priset faktiskt tillhörde ”Moonlight”, inte ”La La Land”, och medan skandalen utreder sig på scenen så ser vi regissören ståendes längst bak i tystnad. Chazelle, som precis blivit den yngsta vinnaren av bästa regissörspriset, måste se på i vetskap om att alla filmens framgångar nu kommer överskuggas av ett misskött kuvert av industrins mest respekterade sällskap.
Att hela gänget hinner ta sig upp på scenen och påbörja deras tacktal innan någon inser att det har blivit fel är som salt på såret och borde, för Chazelle, kännas som att filmen nu har lyckats falla efter mållinjen. Trots det kommer Chazelle ändå att lämna kvällen med tillräckligt mycket inflytande i industrin för att dra i gång vilken produktion som helst, men kommer han kunna återhämta sig?
Efter en snabb resa till månen med någon annans manus så ser vi idag att skandalen födde ett monster. Borta är den någorlunda mer optimistiska presentationen av att vara filmstjärna i ”La La Land” – ”Babylon” ser på hela Hollywoodindustrin som en mardröm, en parasit som inte går att stoppa utan kommer att äta alla som vågar ta sig nära och spotta ut de utan ånger. Chazelle tar inga fångar, det här är en film som agerar som om det vore den sista.
Mer bokstavligt talat är ”Babylon” en berättelse om Hollywoods tidiga ålder, specifikt övergången från stumfilmer till talkies i andra halvan av 1920-talet. Vi följer uppgången och fallet för flera karaktärer på olika nivåer i ett väldigt sadistiskt och omoraliskt system. Även om karaktärernas status och erfarenhet varierar mycket – så härskar Hollywood över alla.
Medan David Lynch bygger upp en fantasikonstruktion av filmindustrin i ”Mulholland Drive” långt innan han låter fasaden falla och avslöja mardrömmen bakom kulisserna, så är ”Babylon” väldigt ivrig att låta oss veta inom bara ett par minuter att Hollywood är en obotlig sjukdom. Detta sätter tonen effektivt väldigt tidigt, men som en konsekvens finns det inte en särskilt lång väg för ”Babylon” att gå efter det. Medan vissa är på väg in i systemet så är andra på väg ut – slutpunkten för båda är självklar.
Det här är en mäktig och tungrodd film som förmodligen kommer att anklagas för att ha använt kokain som sitt bakpulver, men efter en timme börjar man undra hur mycket det faktiskt finns bakom all kalabalik. Det är en film som beter sig med en drogad fuck you-attityd, men av filmskapare som försöker så hårt att förmedla det att det mest extrema man köper att de har gjort är att ta ett bloss av en cigarett.
Trots dess långa speltid så är det sällan vi får faktiskt känna för karaktärerna vi följer. Det här är inte ”Whiplash” där filmen centreras på en persons kompromisslösa kamp att imponera någon som inte kan bli imponerad, eller ”La La Land” som är helt centrerad på två människors försök att balansera önskemål och behov, eller ”First Man” om en mans personliga försök att fly från sin sorg. ”Babylon” är en gammaldags Hollywoodepos beståendes av stora scener och stora ensembler med många olika toner och karaktärer som inte alltid passar ihop.
En sådan konstruktion för filmen fungerar ofta väldigt bra, man vill ju trots allt att världens sista film ska gå ut med en smäll, men manuset stöter på problem i andra halvan när vi till slut uppmanas att faktiskt börja investera i dessa karaktärer. De är inte tillräckligt starka för att lyfta filmen till tre timmar, och även om jag inte skulle påstå att ”Babylon” någonsin blir tråkig så är det svårt att förneka hur enformigt det kan bli.
När det gäller prestationer så gör Brad Pitt sitt jobb, dock utan några överraskningar, och Margot Robbie är pålitlig, dock utan många nyanser till hennes Harley Quinn-liknande galenskap. Mycket av detta beror på manuset, men jag har en känsla att en mer mångsidig skådespelare skulle kunna göra något mer med rollen som skriven. Den största utmärkelsen går till Hollywood-nykomlingen (uh oh!) Diego Calva som gör allt han kan för att dimensionera en något underskriven karaktär.
Filmens främsta höjdpunkt är dock Justin Hurwitz, den betrodda kompositören av samtliga av Chazelles filmer och som med ”Babylon” levererar några av sina bästa stycken. Varför en så pass enorm talang enbart släpper musik en gång med några års mellanrum medan halvt så begåvade kompositörer är i gång flera gånger om året kan man undra. Möjligen vill Hurwitz bara göra musik för Chazelle, eller så ser han helt enkelt inte behovet av att ta på sig mer arbete. Det enda som är klart är att när han väl levererar så är det något hisnande.
Det är otroligt beundransvärt att Damien Chazelle siktade så högt, att skriva och regissera världens sista film, men som tur är finns det mer film att se här än flera andra tillsammans. Det är högt rekommenderat att ta en titt, trots hur ofta du kanske kommer vilja titta bort. Det har varit en lång resa från stumfilmer till nu och vissa var nog inget vidare, men det fanns en hel del guldkorn längs vägen och ”Babylon” är mycket medveten om det.