White Boy Rick 2018

Första gången vi möter Rick går han på vapenmässa med sin far. Den streetsmarte tonårskillen känner igen en falsk AK47:a hos en av säljarna, vilket slutar med att far och son Wershe lurar av honom tre vapen till vrakpris. Väl hemma riktas vapnen mot dotterns idiot till pojkvän, som jagas ut ur huset samtidigt som pappa, Rick Wershe Sr, lovar ta med barnen ut på efterrätt.

Det är verkligen ingen sund och normal familj som Rick fått växa upp i. Och det är inte så konstigt att killen skaffat sig kunskaper om både vapenhandel och droger, sådant som de flesta i hans ålder knappast lär sig i skolan. Det hoppas FBI dra nytta av i kampen mot droger, och efter lite hot lyckas de få över unge Rick som mullvad. Tanken är att han ska nästla sig in bland Detroits unga knarkhandlare, och förse snuten med värdefull information.

Men det där blir ju lönsamma affärer, märker Rick snabbt. Snygga kläder och resor till Vegas får honom att leva som en ung Scarface. Pengarna rullar in, det går bra nu. För alla vet innerst inne att farsans dröm, om hederligt jobb med en egen videobutik, aldrig kommer bli verklighet.

När det kommer till coming-of-age-historier tar de sällan plats i den kriminella världen. Och när det kommer till dysfunktionella familjer är de sällan så här fulla av kärlek. Det kunde också vara lätt att missta droghandlaren Rick för en gangster, eller en ungdom som hamnat i fel sällskap, men riktigt så enkelt är det inte heller. Filmen framställer honom främst som en kille som försöker hjälpa till att hålla ihop sin familj, på det enda sättet han kan.

Men "White Boy Rick" hittar aldrig tillbaka till samma briljans och höga tempo som i de där inledande scenerna. Den sanna historien som låter så fascinerande på pappret blir lite väl snäll, blek och tunn på film. Det finns gott om drama och konflikter att fokusera på under de två åren som handlingen utspelar sig, men inget som riktigt tas tillvara på. Spänningen uteblir.

Jag har ändå aldrig tråkigt under filmens gång. Känslan av 80-talets USA sitter perfekt, och filmen lyfts av fina prestationer. Rollen som den oduglige men välmenande farsan med hockeyfrilla är en som Matthew McConaughey utan överraskning gör till sin. Men filmens klaraste stjärna är Richie Merritt, som kliver in och stjäl showen i titelrollen. Nykomlingen är ett riktigt fynd som knappt behöver agera, det känns som att han föddes som kaxige Rick.

Regissören Yann Demange ("71") behöver inte skämmas han heller. James Bond-producenterna sägs rycka i honom, och med ett starkare manus kan han nog skapa riktigt tunga filmer framöver.