Dag för dag 2022

"Dag för dag" är en film om döden. Den har trots det en mysig yta som känns oemotståndligt opretentiös. Tonfallet är dominerande lättsamt. Under allt detta gemytliga ruvar dock hela vägen en ödesmättad sorg som blir alltmer skoningslös desto längre filmen pågår. Det är döden som sitter i förarsätet och det känns tydligt att det är så. 

 

Det här är en emotionellt omtumlande roadtrip som börjar i Sverige och har slutdestination Schweiz. Det är dit som den cancersjuke 80-plussaren Malte (Sven Wollter) ska åka för att få  dödshjälp på en klinik. Med sig har han sina två närmaste vänner från ålderdomshemmet. Den åldrade anarkisten Tage (Tomas Von Brömssen) har problem med sitt minne. Den bryska Rut (Marianne Mörck) har bestämt sig för att sätta guldkant på Maltes sista resa. Sköterskan Katrin (Martina Haag) står vid ett vägskäl i livet då hennes make varit otrogen. Hon bestämmer sig för att ta med sig vännerna i sin husbil genom Europa på väg mot Schweiz. Den brutalt ärliga städaren Simon (William Spetz) kompletterar det excentriska gänget.

 

Ett manus som det som bildar grund till den här filmen måste vara en dröm för skådespelare att jobba med. Inte en enda ledande roll är endimensionell. I sin sista filmroll gör Wollter en stark insats. Han spelar med små uttryck, men gör ändå stort intryck. Von Brömssen är rörande på ett sätt som ofta under resans gång är extremt jobbigt att se. Mörck får ut varje nyans ur en emotionellt komplex roll. Spetz roll kunde i en mindre skicklig skådespelares händer framstått som osympatisk, men han gör Simon till en människa man känner med. Haag låter ögonen uttrycka det karaktären känner på ett enormt talande sätt. De tvingas alla utforska hur dessa människor på sina personliga sätt försöker hantera sina känslor. De gör det utan en falsk ton i spelet. 

 

Desperat förnekelse, ömsint förståelse som skapar starka mänskliga band och längtan till ett slut på smärtan fyller det trånga utrymmet i husbilen. Totalt fokus på karaktärer driver berättandet. Generationer ställs mot varandra i diskussioner kring livet. Det etiskt riktiga i Maltes beslut analyseras på ett intressant sätt i dialogen. Livets värde och dödens befrielse vägs mot varandra på ett tänkvärt sätt. Det här är trots allt en film om att ta kontroll över sitt öde. Valet att dö på sina egna villkor skildras på ett både rofyllt och respektfullt sätt. Malte är ingen gråtmild nostalgiker så filmen blir inte sentimental. Han känns framför allt inte som ett offer. Nostalgin kring svunna tider står Tage och Rut för. Den skildras lika vackert och lekfullt som vemodigt. Nutidens cynism i form av Simons hårda attityd utgör skarp kontrast till nostalgin. Framför allt ger den verbala råheten i hans repliker den nyans som är nödvändig för att filmen ska gripa på riktigt. 

 

Felix Herngren är helt rätt man att överföra den här berättelsen till film. Han doserar perfekt av de olika tonfallen. Kasten mellan dem är tvära, men Herngren tappar aldrig greppet. För att vara en film på ett så här tungt tema så är det här en ovanligt upplyftande upplevelse. Dramat drabbar som det ska. Humorn roar utan att respekten för temat rubbas. Min enda anmärkning på filmen är att den vid ett par tillfällen låter komedin spåra ur på ett sätt som inte känns lika trovärdigt som resten av filmen. Vänskapen mellan karaktärerna känns totalt trovärdig, vilket är viktigt för det är den som bär filmen. Ju mer känslan av att vara en familj växer fram mellan dessa människor desto mer påtaglig blir sorgen inför det som  komma skall. Det här är en film som kommer vilja få dig att krama om dina nära och kära en extra gång så länge du har dem i livet. 

 

Miljöerna som husbilen rullar igenom är en njutning för ögat. En utflykt till en nattklubb sticker ut med hur den är filmad. Den blir en euforisk technofest med pumpande puls och rökig dansgolvskänsla. Fotot är filmen igenom enkelt till synes helt utan några ambitioner att imponera. Det verkar medvetet vilja spegla det enkla i den värld där de äldre växte upp på ett talande sätt. Det låter visuella tricks stå tillbaka för att sätta skådespelarnas prestationer i centrum. Musiken underbygger det finurligt lekfulla och excentriska. 

 

En film om dödshjälp borde inte kunna roa som den här filmen gör, men "Dag för dag" lyckas med det konststycket. Den predikar inte vad åskådaren ska tycka om ämnet. Det har den min respekt för. Den är charmig och tänkvärd. Gör ditt hjärta en en tjänst och se den här filmen.