”Min oväntade bror” (”En Fanfare” på originalspråk) är inte som man skulle kunna tro en uppföljare på den moderna klassikern ”En oväntad vänskap”, men det är precis som den en finstämd fransk film med både hjärta och glimten i ögat.
Thibaut (Benjamin Lavernhe) är en framgångsrik dirigent på ett fint konserthus i den franska staden Lille som åker runt på turné över hela världen, men när han får beskedet att han har leukemi måste han snabbt hitta en benmärgsdonator.
Samtidigt som det visar sig att hans syster inte är kompatibel för en transplantation, får de veta att de inte ens är syskon. Han har även en bror han inte kände till sedan tidigare, som skulle kunna passa.
Brodern Jimmy (Pierre Lottin) lever ett liv som är raka motsatsen till hans eget. Han bor med sin moster i en liten sovande småstad där invånarna protesterar mot den nedlagda fabriken, jobbar i ett skolkök och spelar trumpet i en amatörmässig blåsorkester. Det kanske låter som en typiskt putslustig och lättsam premiss likt många andra franska dramakomedier, men den lyckas vara mer än så.
Deras relation växer sakta men säkert fram i en gemensam kärlek till musik, trots deras olika bakgrund. Den svajande kemin mellan de båda bröderna är filmens starkast lysande kärna, där deras olikheter möts på både fina, skavande och roliga sätt. Pierre Lottin är klockren som den till synes tuffa och nonchalanta Jimmy, som egentligen är en väldigt varm, smart och omtänksam person. I stort är det ett riktigt välspelat karaktärsgalleri vi får möta, inte minst det sköna gänget i blåsorkestern.
Det är kanske ingen film som får en att tappa hakan av fotot, men den är snyggt och effektivt klippt så att man alltid hänger med utan att varken berätta för mycket eller för lite. Däremot spelar musiken en stor roll både i själva berättelsen och bioupplevelsen, både som soundtrack och faktiskt spelad musik i handlingen. Det är precis lika starkt när bröderna sjunger med i en gammal fransk poplåt eller när blåsorkestern staplar sig fram i replokalen, som när ett klassiskt stycke dånar i högtalarna.
”Min oväntade bror” är en härlig film som får mig att både skratta och gråta. Den undersöker på intressanta sätt hur ens uppväxt kan påverka ens liv, beroende på vart man växer upp och med vem. Den får mig också att tänka på mitt eget liv och mina relationer, så som bra film ofta gör. Jag blir kanske aldrig särskilt överraskad av handlingen, men nog fäller jag en tår eller två ändå.