Endings, Beginnings 2019

En titt på Drake Doremus CV visar en tydlig röd tråd. Han gör gärna filmer som talar till millennial-generationen, med moderna relationer och tidlöst kärlekstrassel i fokus. De är intima berättelser om livet, med huvudpersoner som aldrig är svåra att känna igen sig i eller åtminstone sympatisera med. Hans filmer flyger tyvärr ofta under radarn för mainstreampubliken, men åtminstone ”Like Crazy” och ”Equals” har blivit någorlunda omtalade i Sverige. De är väl värda att se, liksom hans senaste ”Endings, Beginnings”.

Under ett års tid följer vi Daphne (Shailene Woodley), som kämpar för att hitta sig själv igen efter ett avslutat förhållande. Hon har sagt upp sig från jobbet, flyttat in i vänners båthus, och framtidsutsikterna är minst sagt bleka. Daphne har lovat att lägga ner både dejting och alkohol för att fokusera på sin nystart. Men livet har ju ett sätt att överraska en. På en nyårsfest möter hon inte två lovande ungkarlar, vilket bäddar för trubbel. Ska hon våga satsa på Jack (Jamie Dornan), den sofistikerade författaren, eller på den passionerade och spontana Frank (Sebastian Stan)?

Kärleken är sällan så enkel som vissa romantiska komedier vill få oss att tro, och lyckan kommer inte automatiskt när man kliver upp på den vita hästen och rider in i solnedgången med Prince Charming. Detta är vad som gör ”Endings, Beginnings” så vacker, att den känns verklig och äkta, vilket är ovanligt att se på film.

Det må låta som banala i-landsproblem, att två snygga karlar slåss om ens hjärta, men i Doremus regi blir det ett triangeldrama som berör, i all sin lågmälda form.

Han sätter fingret på mänskliga känslor på ett sätt som borde göra andra filmskapare gröna av avund. Hans karaktärer har brister och fel, men porträtteras med så mycket kärlek och ömhet. Det gäller inte minst Shailene Woodleys vilsna Daphne, som försöker navigera sig genom varje dag utan att såra någon eller sig själv. Det är lätt att känna igen sig och dra paralleller till sitt egna liv, särskilt för millennials som lever genom sin smartphone men inser att de ändå inte sitter på alla svaren.

Klippningen låter kameran ofta vila på skådespelarnas ansikten och fånga deras uttryck, medan replikerna ligger ovanpå bilderna. Ibland är det lite ur synk vilket skapar en surrealistisk känsla, på sätt och vis som att se drömska minnesfragment istället för scener. Filmen sveps in i ett romantiskt skimmer och förhöjs av ett både melankoliskt och upplyftande pop-soundtrack. Svenske Philip Ekström och Jönköpingsbandet The Mary Onettes står för en stor del av musiken. Det är överlag rätt mysigt att spendera två timmar i den här världen.

Det finns mycket att älska här, och ändå kapitulerar jag inte helhjärtat inför ”Endings, Beginnings”. Det är en film jag verkligen vill rekommendera, för dess starka igenkänning och ett personligt tilltal som borde fånga en publik i rätt ålder. Men handlingen och filmens vändningar nuddar ibland vid en tv-såpa. I sina svaga stunder är ”Endings, Beginnings” en ny ”Skam” för en något äldre målgrupp, och jag saknar också den emotionella punch som vissa av regissörens tidigare filmer gav mig.