Six Feet Under 2001-2005

Det är självklart omöjligt att göra alla nöjda eftersom det alltid finns kritiska röster när man har lagt x antal timmar på en serie och förväntningarna är skyhöga. Antingen kanske man inte får svar på alla sina frågor eller så blir slutet helt annorlunda än vad man tänkt i sitt huvud. Men en serie som nästan alltid är med på listor över de bästa serieavslutningarna är "Six Feet Under" vilket inte är konstigt. Serien har ett genomtänkt "cirkeln-är sluten-slut" och är verkligen trogen seriens natur. Sia med låten "Breathe Me" kommer alltid att förknippas med serien. Det svider verkligen i hjärtat när man efter fem säsonger måste säga farväl till alla intressanta och fina karaktärer man har fått äran att lära känna. Det är oerhört vackert, vemodigt och gripande. Även pilotavsnittet är väldigt lyckat då det verkligen sätter känslan och stämningen för resterande avsnitt. Det går heller inte att komma ifrån introt som är väldigt snyggt och suggestivt med originell musik av Thomas Newman.

"Six Feet Under" är en dramaserie som kretsar kring familjen Fisher som driver begravningsbyrån Fisher & Sons. Familjen består av pappa Nathaniel, mamma Ruth, bröderna David och Nate samt systern Claire. Redan från början inser vi att familjen är dysfunktionell och dras med en hel del problem, inte blir det bättre av att pappan dör i en bilolycka redan i pilotavsnittet. Serien går sedan ut på att vi får se hur bröderna Dave och Nate driver byrån vidare. Den ordentlige Dave har alltid jobbat i familjeföretaget medan rebellen Nate flyttade tidigt och lämnade Fisher & Sons. Efter pappans död bestämmer han sig dock för att flytta tillbaka och satsa på begravningsbranschen med sin bror.

Alan Balls manus är enastående och karaktärerna är utmejslade som djupt mänskliga med fel och brister. Att Ball är manusförfattare till Oscarsvinnaren "American Beauty" behöver man inte kolla på IMDb för att få bekräftat. Stilistiskt delar serien och filmen flera beröringspunkter; de har samma mörka humor, skruvade karaktärer, fantastiska dialog och samtidigt en filosofisk underton som känns unik. Varje avsnitt börjar med att någon dör och konsekvenserna av det påverkar sedan handlingen i avsnittet. Den är smart skriven och väldigt modig eftersom den vågar prata om döden och livet på ett sätt som kanske är svårt att göra i verkliga livet. Den diskuterar livets mening på både ett allvarligt och roligt sätt, och kan därav fungera som en slags terapi och öppna diskussionsämnen med nära och kära. Serien är en filosofisk människostudie som kan hjälpa dig att förstå dig på relationer i ditt eget liv, likt "In Treatment", en annan mästerlig serie.

Stämningen i "Six Feet Under" är verkligen speciell, den har ett allvar som blandas med subtil humor. Serien är fylld av komplexa karaktärer som man i ena stunden verkligen förstår sig på och kan relatera till men man i nästa stund bara stör sig på. Det är spännande att se familjemedlemmarnas olika personligheter som verkligen är varandras motsatser. Frances Conroys prestation som återhållsamma Ruth är ett av de vassaste porträtten som gjort på TV. Hon förtjänar ett extra omnämnande men hela ensemblen är världsklass rakt igenom, exempelvis David ("Dexter"-stjärnan Michael C. Hall), Claire (Lauren Ambrose), Nate (Peter Krause) och Brenda (Rachel Griffiths). Själv gillar jag Claire bäst och det har nog mycket med att vi var jämnåriga när jag följde serien, jag tycker för övrigt att det är tråkigt att Lauren Ambrose varit så gott som osynlig efter seriens slut (hon dök dock upp i en biroll i underskattade Natalie Portman-filmen "The Other Woman").

Serien har flera minnesvärda bi- och gästroller som exempelvis Mira Sorvino, Ben Foster, Illeana Douglas, Lili Taylor, Kathy Bates och Patricia Clarkson som förgyllde serien än mer. Serien vågade trotsa etablerade normer och göra något helt annat, exempelvis Michael C. Halls karaktär som är kristen och gay. Gaykaraktärer tenderar annars att bli stereotyper men här är han "den normala" som har djupt rotade traditionella värderingar medan de andra är de liberala. Alan Ball har i intervjuer sagt att David är en medveten markering mot den kristna högern i USA som förnekar homosexuella att ha tillgång till Gud. Serien känns som en A-mall för att på bästa sätt skriva ett manus där alla minoriteter ska finnas med och beskrivas på ett nyanserat sätt, helt utan att kännas PK och tråkigt. Ball ville inte bara underhålla, han vill utmana också.

Jag tycker också det är väldigt fint att serien vågar vara "sig själv" och då syftar jag på tempot. Vissa avsnitt är inte så framåtdrivande i handlingen men skaparna låter det vara så. Allt får ta den tid det tar. Ball har inte skrivit in något i handlingen "bara för att" utan vågar förlita sig på att historien är tillräckligt bra för att hålla uppe intresset hos tittarna. Serien känns på så sätt ganska introvert och liknar egentligen mer en bok eller en teater-pjäs, vilket jag bara ser som något positivt eftersom det känns nytänkande och spännande. Jag förstår de som har påbörjat serien men inte fortsatt eftersom det tar ett tag innan man kommer in i den, men det kanske är just de serierna som blir bäst och etsar sig fast i minnet för alltid.

När HBO ville ha en ny hit á la "Sopranos" och Alan Ball fick fria händer bestämde han sig för att göra en serie om döden. Hela Hollywood skrek att han var vansinnig. Resten är historia. Tack Alan Ball för ditt mod.