Stockholm 2018

”Stockholm” är baserad på den sanna historien om rånet av Kreditbanken på Norrmalmstorg 1973, en händelse som myntade det internationella uttrycket ”Stockholmssyndromet”.

Uttrycket syftar på en märklig psykologisk aspekt av vad som ibland händer i förhållandet mellan kidnappare och kidnappad, när de tillfångatagna börjar försvara och sympatisera med sina fångvaktare mer än deras räddare.

I den verkliga händelsen höll bankrånaren Jan-Erik ”Janne” Olsson, en fånge på permission, fyra personer gisslan under fem intensiva augustidagar. Till sin hjälp hade han vännen Clark Olofsson, som han fått polisen att hämta ut från fängelset och överlämna till honom i banken.

”Stockholm” följer samma berättarmall, men i Rob Budreaus regi växer känslorna till något som kan liknas vid kärlek mellan bankrånaren, som i filmen heter Lars Nyström (härligt porträtterad av Ethan Hawke), och gisslan Bianca Lind (en blond Noomi Rapace).

Filmen börjar med en vacker vy av en segelbåt på Riddarfjärden, för att sedan zooma in på en nöjd Lars, som omsorgsfullt kammar sin 70-talsmustasch innan han fortsätter ritualen med att sätta på sig peruk och läderjacka. Man skulle kunna tro att han förbereder sig för en date, om han inte suttit och repeterat sitt (falska) namn, och om inte looken hade toppats av med en k-pist...

Därefter bär det av till Kreditbanken, där han till musik på medhavd bandspelare, förvirrar både gisslan och polisen med sitt bisarra agerande. Först och främst kräver han att vännen Gunnar Sörensson (Mark Strong) friges från fängelset, och förs till honom. Gunnar övervinner snabbt sin förvåning, och faller in i rollen som medhjälpare till bankrånet, precis som Olofsson sägs ha gjort i verkligheten.

Baserad på en sann men absurd historia, har introduktionstexten utlovat, och just det absurda poängteras i filmen med en stor portion mörk, underfundig humor. Bianca, exempelvis, får träffa sin man Christopher Lind (Thorbjorn Harr) i början, när polisen för dit honom för att förhandla. Mannen ber Lars byta ut dem, vilket Lars bestämt säger nej till, av den simpla anledningen att ”your wife is a fox and you’re not”.

Därefter följer ett långt recept från Bianca på hur man tillagar fisk, så att mannen kan ge barnen mat när han kommer hem. Innan han eskorteras ut av polis, konstaterar hon gråtande att det finns så pass mycket att om hon dör, kan de leva på fisk.

Inspirationen till bandspelaren, som den härligt bullriga Lars har med sig för att lyssna på amerikansk folkmusik, tycks komma från den verkliga händelsen där en av poliserna sjöng ”Lonesome Cowboy” för att lugna den nervöse Janne.

Jag satt och småskrattade mig igenom en rätt så stor del av filmen, mest åt Hawkes älskliga, halvgalna förlorarkaraktär, en roll som känns som klippt och skuren för honom. I filmen är han född i Sverige men har flyttat till USA, vilket rättfärdigar att de pratar engelska med varandra. Strong har dock lagt sig till med en märklig öststatsdialekt som är lite svårare att förklara, med tanke på hans förmodade Helsingborgs-ursprung...

Men "Stockholm” är välgjord, väl berättad och väl värd en stark fyrapoängare i betyg! Det är en riktigt underhållande film som jag kan rekommendera varmt, och som nog kommer passa de flesta smaker. Bonus: en stor dos 70-talsnostalgi samt några riktigt vackra Stockholmsvyer.