Mästerkatten 2 2022

11 år har gått sen vi sist såg den mjölkälskande, slagskämpande och narcissistiska antihjälten. “Mästerkatten 2” är uppföljaren jag inte visste att jag behövde i mitt liv. Efter en något småseg inledning hämtar sig storyn ganska snabbt. Filmen är därefter både väldigt, varm, spännande och läskig ända in i mål.

 

Premissen lite kort: Efter ett fartfyllt uppdrag får Mästerkatten veta att han bara har ett av sina nio liv kvar. Efter en stor förlust, och med en ny syn på livet, ger han sig ut på ett storslaget äventyr. Med målet att hitta den mystiska “Sista önskan” för att kunna få tillbaka sina nio liv.

 

Även om filmen är väldigt spännande är den inte särskilt rolig. Majoriteten av skämten är rätt halvdana och lama. Oftast är det ganska generöst med vuxenskämt i den här typen av filmer. Men inte i “Mästerkatten 2”. Det finns dock ett skämt som får mig att haja till ordentligt. Eller skämt och skämt. Det är snarare ett ordval. Känns sjukt oväntat att höra ordet “kånkelbär” i en animerad barnfilm. Ett uttryck jag knappt hört sen 2007. Jag tänker inte förklara vad det betyder. Det är alldeles för snuskigt. Ni får helt enkelt googla.

 

Något jag alltid gillat med “Shrek-universumet” är tendensen att ta kända sagofigurer och ge dem en liten twist. Det är ett genidrag att ha med Guldlock och de tre björnarna som några slags prisjägare. De tillför en bra balans i storyn. Men även humor och värme. En annan “twistad” karaktär som inte fungerar lika bra är filmens huvudskurk, “Big” Jack Hornet. Som är en alternativ version av sagofiguren “Little” Jack Hornet. Karaktären härstammar från en gammal engelsk vaggvisa från 1700-talet. En ganska smal referens att bygga en skurk kring kan jag tycka. Det börjar kännas lite som att man har slut på idéer och får rota allt djupare i sagolådan för att hitta nya antagonister.

 

Något jag absolut inte var beredd på händer under filmens sista kvart. Jag börjar gråta. Tänker inte spoila varför. Men vissa scener hugger rakt in i hjärtat. Det blir oväntat känslosamt och rörande. Vilket leder mig in på en annan punkt. Det som händer i filmen känns (nästan) hela tiden på riktigt. Det är på allvar. På liv och död. Mycket står på spel och man köper det till 100 procent. Karaktärerna och deras mål känns otroligt trovärdiga och engagerar. Vilket är otroligt skickligt gjort av filmskaparna, och det känns ovanligt att se i den här typen av film. Något jag gärna skulle vilja se mer av i framtiden.