Herkules 1997

"Herkules" kom 1997, under Disneys guldår. Många av oss nittitalister växte upp med den, och med pc-spelet som följde, och som kanske blev ännu mer populärt. Filmen handlar om gudasonen med samma namn, som separerats från sina föräldrar och sin gudomlighet som barn av faderns bror, och underjordens onde härskare, Hades. Herkules växer sedan upp hos en mänsklig familj, utan att ana sin verkliga härkomst. Så småningom får han dock reda på sanningen, vilket blir både en chock och en lättnad för en ungdom som aldrig känt att han hör hemma någonstans. Men för att kunna bli en gud igen måste han först bevisa att han är en sann hjälte.

"Herkules" är framför allt genomgående underhållande. Att följa resan från att upptäcka att han är speciell, på riktigt och inte bara som man säger, till att ta reda på hur man verkligen gör det rätta, och "go the distance", är ofrånkomligt tilltalande.

 

Den här dagdrömmen om att bli utvald finns väl hos de flesta av oss, speciellt idag när det är så otroligt lätt att jämföra sig med andra. I en värld där alla syns är ingen speciell. Kanske är det delvis därför som filmen, trots de otaliga gånger åtminstone jag sett den förut, fortfarande är så pass sevärd. Den lyckas uppehålla spänningen, framför allt i de senare parallellscenerna med livstråden och Herkules riskabla simtur. Detta trots att man sedan länge vet vad som kommer hända.

Ibland flyter det visserligen inte på lika fint. Filmen är stundtals hoppig, och övergångarna mellan scenerna känns ibland oklara och slumpmässiga. Den episodiska stilen påverkar dramaturgin negativt, och får filmen att verka mer oseriös än den faktiskt är, och kanske väl barnslig för en vuxen tittare.

 

Däremot vägs det upp av hur filmen förhåller sig till de grekiska myterna; den väljer med omsorg och låter mycket av det vi redan vet få en aktiv, och naturlig, del i filmen, som hur muserna fungerar som berättare. Det är lekfullt och träffsäkert, och uppmuntrar en viss uppmärksamhet från den som tittar.

 

Filmen är fylld av referenser till antika berättelser och fenomen, så många att det nästan verkar ha varit lite en lek för filmskaparna – att få dit så många som möjligt. Allt från nymfen Daphnes förvandling till en liten trähäst i Hades hand. Det är lagom uppenbart, och riktat till en äldre publik. Alla dessa gömda detaljer som går över huvudet på många barn är säkert del av Disneys framgångskoncept, och en anledning till att filmerna älskas av så många.

När det kommer till kvinnorna i filmen är jag kluven. Meg är å ena sidan stark, envis och väldigt kapabel. Hon räddar trots allt Herkules vid ett tillfälle, och frånsäger sig bestämt hans hjälp i början av filmen (och slänger i samma veva ur sig en replik om samtycke som en välbehövlig pik till den rätt obehagliga Fille). Å andra sidan blir det ändå hon som måste räddas i slutändan, och lite av hennes utstrålning dalar i samband med att hon faller för Herkules. Kanske missade Disney en möjlighet att låta henne bli ännu bättre och ta mer plats, kanske överanalyserar jag Megs närvaro. Cool är hon i vilket fall.

En annan karaktär som är svår att inte tycka om, trots sina onda intentioner, är Hades. Personligen är han favoriten bland Disneys skurkar, kanske för att han är så karismatisk. Man förstår motivationen bakom hans handlingar, den otroliga avundsjukan mot brodern Zeus, och sympatiserar med honom, åtminstone en aning. Han är dessutom oförskämd på ett underligt härligt sätt, med klockrena pikar mot de andra karaktärerna, och hans dåliga humör förbättrar tittarens. Han är ond, men man förstår varför, och det är underhållande snarare än skrämmande. Hades är en perfekt motpol mot den rätt präktige hjälten.

Allt som allt är "Herkules" det mesta jag vill ha från ett hjälteäventyr, även om det blir lite väl lökigt mot slutet. Vi får spänning, humor, energi, fantastiska karaktärer, bra musik – och en obligatorisk lärdom. Synd bara att Meg inte fick ännu mer plats i historien. Turligt nog har Disney ändå lärt sig en del under de senaste 20 åren, så om det fortsätter i den riktningen lär det bli fler peppande kvinnor framöver. Ja, om. Om är bra.