Gudrun - Konsten att vara människa 2018

Gudrun Schyman är både älskad och hatad, men har ett engagemang och en passion som lämnar få oberörda. Risken är kanske att den här filmen mest kommer tala till oss redan invigda,
samtidigt som den känns ovanligt ofjäskig, rak och väldigt informativ. Faktiskt är den hyfsat objektiv för att vara en politisk dokumentär, även om såklart inget filmiskt eller annat verk egentligen någonsin helt är det. 


 

”Gudrun - Konsten att vara människa” ger en ärlig och inte alltid smickrande bild av Gudrun Schyman, fanbärare och förebild för svensk och internationell feminism. Här lär vi känna människan bakom, men också politikern framför, ännu lite närmare och får på så sätt större förståelse för vad som driver henne.

Filmens regissör Hampus Linder har under fyra år, sedan strax innan valet 2014 följt Schyman i både jobb och vardag. Han håller sig nära men ändå på behörigt avstånd, det känns ingående fast aldrig inkräktande. Hans bilder på henne varvas med annat arkiv- och nyhetsmaterial.

Historien om Gudrun Schyman är egentligen en historia som brer ut sig över nästan 100 år och handlar inte bara om henne själv och hennes uppväxt, utan egentligen ännu mer om kvinnokampen som den sett ut sedan den kvinnliga rösträttens införskaffande. Detta är dess förutom en film om patriarkatet och hur vi som kvinnor, fast också män, är fast i det i roller givna åt oss, när vi egentligen alla förtjänar att bara vara människor.

Som dokumentärfilm är denna absolut ett kompetent stycke filmverk. Inte så mycket mer, men heller inte mindre. Det är enkelt filmat och redigerat, fast blir som helhet väldigt intressant och underhållande, tack vare motivet. För Gudrun Schyman är intressant, modig, rolig och inspirerande. 
Jag tänker att det är svårt att göra ett modernt politiskt porträtt dramaturgiskt spännande, men den röda tråden som återfinns i detta engagerar på flera plan. Dels just tack vare huvudpersonen, men också för att filmen stryker under parollen om det politiska som väldigt personligt och tvärtom.


Det är väldigt fint att se Schyman ömt gulla med sin livskamrat Jacques mellan möten och jobbresor och stundvis blir det närmast poetiskt när hon tillsammans med sin vuxna dotter river upp buskar med rötterna, för att sedan sten för sten bygga upp en ny gärdsgård. Visst, helt osökt är det inte hela vägen och känns möjligen på sina håll något konstruerat, men metaforen blir väldigt talande och förstärker det som egentligen det mesta borde gå ut på - Gör om gör rätt.

Som sagt. Detta är en film som säkerligen mest kommer ses och uppskattas av de redan invigda. Men faktiskt är det här en film att ses av alla, framförallt de som ännu inte är övertygade. Just dessa skulle själva garanterat gagnas av att vidga sin syn och sin öppenhet vad gäller vårt samhälle och andra i det.

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter! Vi är alla människor och värda lika mycket.
 Feminism handlar om solidaritet och går ut på att förstå strukturerna och hur könsmaktsordningen drabbar oss alla. Den går också ut på viljan att komma åt en förändring, något som tydligt uppmanas i filmen utan att peka finger åt något håll.

”Gudrun – Konsten att vara människa” är en informativ, gripande och tankeväckande film som emellanåt ger en oerhört smärtsam inblick i hur det ser ut i världen. Och då ser vi inte ens åt de värst drabbade hållen.

Att det är en konst att vara människa och faktiskt till och med en kamp för många av oss, är ett faktum. Kön, identitet, hudfärg och härkomst är tyvärr något som än idag avgör vårt värde och det är vad filmen berättar om. Det är en konst och en ständig kamp, och det bästa sättet att kämpa, är att göra det tillsammans. Att hand i hand lyfta sten för sten. Tids nog får vi upp den, gärdsgården.