Lyrro - Ut & invandrarna 2018

Var har ni varit? Det vill jag nästan kärleksfullt ropa ut när det gamla ”Lorry”-gänget gör comeback på vita duken och faktiskt får mig att skratta. Högt flera gånger dessutom. Om det inte är ett bra betyg på en svensk komedi så vet jag inte vad. För svensk humor är en genre som, speciellt på vita duken, sett bättre dagar. Som 1994 när kultklassikern ”Yrrol” kom.

Nu är alltså ”Lyrro” här och regissören/manusförfattaren Peter Dalle har samlat sina veterankollegor Claes Månsson, Suzanne Reuter och Johan Ulveson för ännu en dråplig samling, sammanvävda sketcher. Dalle riktar förstoringsglaset mot typiskt svenskt beteende, från desperata pensionärer som vägrar åldras till verklighetsfrånvända nationalister. Men även PK-liberaler och radikalfeminister får varsina kängor. Ingen går säker för den ofta sylvassa satiren.

Det märks särskilt i den kanske bästa scenen, ett kommunalmöte där en muslim, en jude och en präst bråkar om vems religion som är viktigast. Dalle gör det han gör bäst – skildrar genant och bisarrt mänskligt beteende alldeles lagom överdrivet. Ibland mindre och ibland mer, och precis som i ”Yrrol” är det stundtals ojämnt men aldrig så det stör. Det är sällan man skrattar så här mycket och gott åt svensk humor, så det är bara att tacka och ta emot.

Förutom det kära återseendet så fungerar filmen också vilka fantastiska skådespelarveteraner vi har inom komedin. Särskilt Reuter och Ulveson är i toppform men hela ensemblen levererar guld i varje blick, gest och betoning. De äldre proffsen har här gått sällskap av Henrik Dorsin, Nour El Refai, Björn Gustafsson och Sanna Sundqvist som alla förväntat gör det de ska men bleknar aningen i jämförelse med originalgänget. Är det något som saknas så är det en kvinnlig sidekick till Reuter i likhet med Ulla Skoog i ”Yrrol” – eller åtminstone lite mångfald i rollistan (det blir aningen obekvämt att se Ulveson i turban…).

Men de flesta bristerna är detaljer i marginalen. För varje liten billig poäng som faller platt så finns tio asgarv som gör att man lämnar salongen på ett upprymt, glatt humör. Och personligen är jag extra lycklig över att se favoriten Reuter få glänsa på film igen. Hon är lika rolig när hon mormor-likt tröstar en bortskämd flygpassagerare som när hon botox-plutar med munnen iklädd skrikrosa cykeldräkt. Svensk humor är tillbaka!