Jag minns hur ilsken jag blev när det surrades om att Peter Jackson tänkte stycka upp den sista “Hobbit”-filmen i två delar. Maken till fräckt försök att tänja ut en redan ansträngd filmtrilogi med bara en ynka liten barnbok som förlaga, har karln ingen skam i kroppen? Nu blev det ju lyckligtvis inte så. Francis Lawrence, som regisserade också ”The Hunger Games: Catching Fire”, applicerar däremot med friskt humör ett liknande koncept på den avslutande delen av Katniss Everdeens äventyr, och tvingar oss därmed att vänta ytterligare ett år innan sagan är all. Lyckligtvis känns ”The Hunger Games: Mockingjay – Part 1” som en semifinal snarare än en utfyllnadsfilm.
Berättelsen kretsar den här gången inte kring dödsbataljer i själva Hungerspelsarenan utan lyfter blicken och ger välbehövlig utfyllnad åt det dystopiska landet Panem, där ett antal ghettoliknande Distrikt kuvas av den välmående huvudstaden Capitol. Katniss blir i egenskap av nationshjälte indragen i ett omfattande propagandamaskineri för att stärka folkmoralen i kampen mot diktatorn Snow, som Donald Sutherland med bravur (och en hel del rutin) gör till en synnerligen ondskefull och slug gubbe.
”The Hunger Games: Mockingjay – Part 1” skiljer sig från de tidigare filmerna genom att i betydligt högre utsträckning fokusera på karaktärsfördjupning och Panems storpolitiska skeenden än action. Att bli berövad en stor del av de adrenalinpumpande stridsscener som utmärkte framförallt den första delen kunde ha varit ett ordentligt nedköp, men när Katniss hamnar i de stora sammanhangen utanför arenans väggar blir hennes kamp inte alls mindre angelägen. Istället växer hon, och filmserien med henne.
Jennifer Lawrence tar som vanligt inte ett felskär, något som stundtals blir väl uppenbart när hon delar duk med Liam Hemsworth. Han får som helyllegrabben Gale större utrymme här än i de tidigare delarna men förblir, tyvärr, närmast brutalt oengagerande. Lite tråkigt är det också att Woody Harrelsons surfblonderade och cyniske Hungerspelsveteran – numera nykter – bara har några enstaka scener att sura i. Riktigt vemodigt är det att se Philip Seymour Hoffman, som ju hade en veckas inspelningsarbete kvar på den sista filmen när han avled, i detta relativt färska sammanhang. I eftertexterna tillägnas filmen också Hoffman, vars medverkan i ”Mockingjay – Part 2” sannolikt kommer att få digital hjälp.
Det är annars värt att notera att könsfördelningen i Suzanne Collins karaktärsgalleri är exemplariskt jämn utan att något stort nummer görs av det. Alla yrken och personlighetstyper i hennes fiktiva värld är tillgängliga för både män och kvinnor, en bred och genomarbetad representation som känns otvungen och självklar men inte alls är det i den här genren. Undantaget skulle vara de Stormtrooper-liknande soldatstyrkor som Snow använder för att tukta befolkningen, de verkar uteslutande vara män (fast det är ärligt talat inte alltid man hinner avgöra).
Hur som helst, när en regissör tar fasta på såväl spänningen som den revolutionära andan i Collins böcker så väl som här blir slutresultatet ett ovanligt starkt familjeäventyr. Det är nästan så man förlåter regissören i fråga för att man nu måste vänta ett helt år på den slutgiltiga uppgörelsen.