Elizabeth: A Portrait in Part(s) 2022

Drottning Elizabeth är Storbritanniens längst sittande regent och en av världens mest kända kvinnor. Fast även om de flesta av oss vet vem hon är, så vet vi egentligen inte så mycket alls om henne. Mer än det vi såklart har sett i filmer som ”The Queen” (2006) och tv-serier som ”The Crown” (2016). Regissören Roger Michell (Notting Hill, 1999) lyckas i denna, sin sista film innan han hastigt gick bort hösten 2021, bjuda in oss lite närmare och presentera åtminstone en glimt av människan och matriarken bakom monarken.

 

”Elizabeth: A Portrait in Part(s)” har inget egentligt narrativ, utan hänger snarare upp det berättade på diverse rubriker som ledsagar oss genom historien. Dokumentären består av omsorgsfullt valda filmsnuttar, som redigerats ihop till en spektakulär helhet. Michell har verkligen gjort ett makalöst jobb när han samlat allt exklusivt arkivfoto, i vilket vi får följa drottning Elizabeths liv från vaggan till äktenskap, vidare till föräldraskap, därefter till den drömlika kröningen och så hela vägen till där vi är idag. Vi följer med på ridturer, resor, rosregn och rojalistiska kriser. Och kriser har det varit gott om. Inte minst den senaste tiden. Det kaoset som stundvis har präglat den brittiska monarkin, visualiseras effektivt i ett starkt och intensivt kollage mot slutet. Bilder på brinnande slott varvas med bland annat usla ursäkter från prins Andrew. Det vi ser är hela tiden ackompanjerat av otroligt passande musik, från trallig brittisk pop till mer dramatiska toner, där dem behövs. Det är innovativt, medryckande och oväntat lätt att hänga med i, med tanke på att det inte finns någon berättare som ledsagar oss. Istället är det här, precis som titeln lovar, ett porträtt i delar.

 

Jag måste erkänna att jag inte har mycket till övers för sagor som gör anspråk på verkligheten, såsom våra kungahus. Men jag kan trots det förstå och även till viss mån uppskatta den betydelsen, en landsmoder som Elizabeth, har för ett folk. ”Elizabeth: A Portrait in Part(s)” ser jag således som ett porträtt och en hyllning till den lilla människan, som symbol för monarkin, snarare än monarkin i sig själv. Filmen visar upp historien om en kvinna, en mamma, en människa och ett lands regent. Vi får se drottningen, till viss del, så som vi inte är vana att se henne, och vi får ana något annat bakom den sträva ytan. En antydan till mänsklighet och lite hjärta tittar fram, vilket berikar bilden av en väldigt fascinerande individ, i en tid, som borde växt ifrån sina sagor.