One Night in Miami… 2020

Året är 1964. Skådeplatsen är Miami Beach. Proffsboxaren Cassius Clay har precis vunnit över Sonny Liston, chockat hela sportvärlden och blivit världsmästare i tungvikt. Men istället för att ge sig ut för ett hejdundrande festfirande drar sig den annars så extravaganta Clay tillbaka på ett motellrum tillsammans med sina nära vänner Malcolm X, Jim Brown och Sam Cooke. Clay har nämligen bestämt sig för att förenas med sin broder Malcolm i den muslimska tron och gå med i organisationen Nation of Islam. Nyheten landar som en bomb hos vännerna Brown och Cooke, och kvällen mynnar ut i heta diskussioner om kvartettens roller i samhället, deras olika ideologier och deras skyldigheter som afroamerikanska celebriteter i ett allt mer politiskt och segregerat USA.

 

Berättelsen har sitt ursprung i verkliga händelser, men är en fiktiv återberättelse kring de fyra männens möte som först skildrades i Kemp Powers pjäs med samma namn från 2013. Till vita duken har den tagits av skådespelaren Regina King, som här gör sin långfilmsdebut som regissör. King, i sin egen rätt en fenomenal skådespelare som regerat de senaste åren med prisade insatser ibland annat “If Beale Street Could Talk” och “Watchmen”, styr här de fyra huvudrollsinnehavarna i ett väloljat maskineri. 

 

Eli Goree som den kaxige men naive Cassuis Clay, Kingsley Ben-Adir som den passionerade men problemtyngda Malcolm X, Aldis Hodge som den framgångsrika men oinspirerade Jim Brown, och Leslie Odom Jr. som den gladlynte men individualistiske Sam Cooke. Alla är de fantastiska i sina prestationer, och de olika infallsvinklarna som karaktärerna bidrar lägger upp ett delikat smörgåsbord av intressanta diskussioner som rör sig mellan allt från teologi till Bob Dylan. 

 

Det är svårt att inte känna det teatrala ursprunget i filmen, då majoriteten av speltiden håller sig inom motellrummets fyra väggar och diskussionerna som utspelar sig dem emellan. Men det är sannerligen ingen nackdel, snarare tvärtom. Tungviktsmötet mellan de fyra vännerna och deras olika ideologier blir extra kontrastfullt i det intima berättandet och ger en unik inblick i klimatet som genomsyrar landet vid den här tiden, och då syftar jag inte till Miami-hettan. 

 

Kammarspelet tillåter tyvärr inga större utsvävningar från Kings sida, men det ingen tvekan om att hon styr detta med en van och fast hand – trots att det är hennes långfilmsdebut som regissör. Hur mycket som egentligen är Kemp Powers originalmanus förtjänst är oklart, men styrkan i “One Night in Miami” är att den behandlar sina fyra celebriteter på ett naturtroget sätt, utan att kännas forcerat, och samtidigt bjuda på lika tankeväckande samtal som hjärtliga vänskapsband. 

 

Samtliga skådespelare i huvudkvartetten är som sagt fenomenala, men extra eloge måste ges till Leslie Odom Jr. i rollen som Sam Cooke. Förutom att Cooke blir en intressant motpol till den ideologiske Malcolm X och Odom Jr. sköter det briljant, så skänker han ett ytterligare skimmer till filmen med sin fantastiska röst. Avslutningen med Cookes “A Change is Gonna Come” i hans tolkning sätter sannerligen pricken över i:et på natten i Miami.